Tänk tillbaka till när ditt första barn var 3 månader ...

Helt olika för olika barn

1:a sömnbrist och dep pga kolik. Fortfarande problem i underlivet pga av stygn som gick upp. Vikten i stort sett återställd (18 kg) efter 3 månader.

2:an mycket bättre. Inga problem kroppsligt och mer ork då den ungen sov mycket bättre. Hade dock en hel del kg kvar (av 23 kg), gick mycket trögare att få bort.

3:an ung som tvåan. Gick upp mindre (16 kg) men var åter igen svårare att bli av med.

Jag mådde toppen. Min dotters kvällskolik hade precis gett sig i samband med att jag lade ner amningen. Jag började jobba en dag i veckan och älskade det (har aldrig tyckt att jobbat varit så kul som då). Min kropp var återställd, dock lite rundare än normalt.

Jag fick sova så gott som hela natten med ett uppvak.

Jag mådde väldigt bra när min förstfödda var 3 månader, kroppen och underlivet hade återhämtat sig helt men sen sydde jag bara tre stygn och hade väldigt lätt foglossning under graviditeten. Inga depressioner, amningen fungerade fint, han sov rätt bra och sexlivet hade kommit igång.

Jag har mått helt bra och återställt i kroppen rent fysiskt tre månader in efter båda barnen. Inga som helst men av graviditet eller förlossning.

Hade nog haft sex igen i alla fall tre månader efter första barnet föddes, efter andra kommer jag inte ihåg.

Viktuppgången var kvar lite av båda gångerna men eftersom jag hade stor övervikt redan innan så kändes det ändå inte särskilt graviditetsrelaterat.

Psykiskt var jag rätt instabil och var inte särskilt trygg i mammarollen när vare sig ettan eller tvåan var tre månader även om det var värst med första barnet.

Sömnbrist har inte varit ett stort problem med något av barnen. Enstaka nätter förstås men jag har inte känt igen mig i en del andras beskrivningar av sömnbristen under bebisåret.

Jag har svårt att förstå de som inte verkade komma ut genom dörren före kl 15, det såg jag inte som svårt ens med första barnet. Det krävs bara planering och planering är jag bra på.

Jag är världsbäst på planering!
Fast utan sömn fungerar inte min hjärna riktigt, och då klarar jag ingen planering alls. Dum som ett spån blir jag!

Jag mådde rätt så bra! Amningen fungerade efter en jobbig start, barnet åt på natten men sov bra i övrigt och vi gick upp kl 10 varje dag så kände mig nog mkt piggare o fräschare än många andra mammor. Jag kände mig inte så öm där nere längre, mina stygn (några få bara) läkte bra o kände mig rastlös hemma så började gå till öppna förskolan. Fick mkt hushållsarbete gjort hemma också (lugnt barn som bara skrek när han var hungrig)

Jag mådde rätt så bra! Amningen fungerade efter en jobbig start, barnet åt på natten men sov bra i övrigt och vi gick upp kl 10 varje dag så kände mig nog mkt piggare o fräschare än många andra mammor. Jag kände mig inte så öm där nere längre, mina stygn (några få bara) läkte bra o kände mig rastlös hemma så började gå till öppna förskolan. Fick mkt hushållsarbete gjort hemma också (lugnt barn som bara skrek när han var hungrig)

Jag var sjukt instabil psykiskt efter första barnet, oron och otryggheten satt i i alla fall första året. Men jag insåg att det jobbigaste var att vara ensam hemma med bebis. Så jag var iväg och träffade kompisar, mina föräldrar osv nästan varje dag första månaderna efter att min man börjat jobba igen. Men satt på kvällarna och gjorde upp minutiös planering för morgnarna/förmiddagarna med hjälp av min man, det var tack vare planeringen jag höll ångesten i schack tror jag.

Rent kroppsligt mådde jag skapligt. Det mesta va läkt och jag kunde gå normalt igen.

Psykiskt va det värre, sonen hade otroliga magproblem (visade sig senare vara mjölkproteinallergi) va ständigt gnällig och missnöjd, ammade konstant, sov aldrig några längre stunder och gick inte att lägga ner nån gång. Sömnbristen hade inte riktigt börjat tära än, det kom senare.

Det värsta var nog att vården viftade bort hans magont. Det var normalt sa det. Medan jag kände innerst inne att det är inte normalt för ett barn att ha så fruktansvärt ont. Men som förstagångsförälder är man osäker. Man litar på de som ska kunna.

Man kan säga att jag pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Ska bli skönt nu med barn nr 2 då man har lite mer skinn på näsan och erfarenhet. : )

Barn 1: när hon var tre månader var kroppen sedan länge återställd efter graviditet & amning. Barnet var en extremjobbig variant som skulle bäras varje minut av dygnet. Jag var trött men ännu inte helt förbi av sömnbrist. Började jobba 50% för att komma ifrån barnet och få vila några timmar per dag. Amningen var jobbig med såriga bröstvårtor då barnet åt mer o oftare denna period.

Barn 2: ett lätt barn som kunde ligga själv vaken eller sovande i vagn ibland. Slutade i stort sett amma henne vid tre mån då jag inte orkade med de problem som hennes ökningsperiod vid den åldern medförde. Var galet trött eftersom barn 1 fortfarande inte sovit en hel timme i sträck någon gång. Förutom att jag var utsliten var kroppen återställd efter graviditet o förlossning.

Barn 3: jag delammade bara redan från start och började jobba 60% redan när han var tre veckor. Barnet var lättare än nr 1 och svårare än nr 2. Gick lägga ifrån sig korta stunder så man kunde klä på sig blixtsnabbt eller torka sig när man varit på toa. Var inte så trött då jag och pappan tog honom varannan natt från dag ett så att man alltid fick sova varannan natt. Kroppen återställd bortsett från 10 kg för mycket.