Stoppa umgänge direkt?
Har tänkt skriva denna tråd och be om råd sedan länge men inte orkat ta tag i det... Ska försöka fatta mig så kort det går. Jag och mitt barns pappa hade en väldigt destruktiv relation i många år. Stora bråk innehållande våld men främst psykisk misshandel. Jag skäms för att säga detta men även jag deltog i våldet till en början. Det var resultatet av den frustration jag kände av att inte kunna kommunicera och lösa problem med honom och det faktum att han tryckte ned mig så mycket psykiskt. Han kunde säger saker som att jag borde ta mitt liv, att jag var ful, att ingen tyckte om mig m.m. Jag har förträngt mycket av denna tid då jag mådde väldigt dåligt. När vi fick barn tänkte jag om och gjorde allt för att förhindra dessa bråk. Det blev dock inte bättre från hans sida.
Barnets pappa var gärna ofta ute och festade. Slog av sin telefon, hörde inte av sig. Kom hem på morgonsidan då jag varit vaken hela natten och varit orolig. Lögner efter lögner. Med tiden märkte jag att något inte stämde. Jag hittade små piller i hans fickor som han bortförklarade. Hittade historik på vår dator där han hade läst om "rusningseffekter". Till slut hittade jag även amfetamin i hans plånbok som han bortförklarade. Han är otroligt manipulativ och fick mig att tro på varenda dumma bortförklaring. Jag misstänkte även att han var otrogen och varje gång jag försökte ifrågasätta honom ang. detta så blev det skrik och våld från hans sida. Även inför vårt barn. Till slut lämnade jag honom.
Vi var rätt så ense om separationen till en början så vi kom bra överens om bodelning osv. Kunde umgås med varandra tillsammans med dottern utan problem. Men så träffade jag en ny och allt vände. Han ringde och smsade. Hotade och skrek om att hämta "sina" grejer som jag hade fått under bodelningen. Gjorde allt för att hålla mig fast. Vägrade ändra adress när han hade flyttat så att jag inte kunde få något bostadsbidrag. Vägrade förflytta sitt abonnemang som han hade i mitt namn...
Jag fick höra av en vän att hen hade hört att mitt ex använt droger på en del fester. Det var som att få svart på vitt. Så jag kontaktade socialen. Det blev några möten och hembesök. Han nekade såklart till allt. Men vägrade lämna drogtest. Då kunde socialen inget göra, sa dom. Vi hade VV ett tag efter det och det lugnade ner sig igen. Exet gjorde väl allt för att försöka framstå som en bra pappa.
Ett halvår senare började barnet säga saker som att "pappa sparkade mig" vid en del tillfällen. Jag ifrågasatte pappan och han blev tokig i vanlig ordning. Kontaktade socialen igen och vi hade möte tillsammans. Han påstod att barnet sagt samma saker om mig. Socialen var inte till någon större hjälp här heller. Gav oss rådet att gå på samarbetssamtal. Jag tackade ja och exet också till en början. Sedan flyttade pappan till annan stad pga. ekonomiska problem och började ha barnet VH. Sen när tiden för samtalet kom så hade han "ingen lust" för det längre. Han dök inte upp till mötet.
Efter jul började jag märka små blåmärken på barnets axlar. Sedan kom hen hem med blåmärken på underarmen. På magen. Varje gång jag ifrågasatte pappan om detta så blev han tydligt defensiv och hävdade att han aldrig skulle göra illa barnet. Han påstår att barnet leker och slår sig ofta men jag blir såklart misstänksam när det alltid är på samma ställen. Jag var tydlig med att om hen kommer hem med blåmärken som han inte kan förklara så kommer jag att göra en anmälan. Att han måste informera mig om när hen slår sig.
Sist han hade umgänge med barnet så skickar han ett sms där det står att barnet har ramlat ute. Jag tyckte att informationen lät väldigt kortfattad och ringde upp för att fråga vad som egentligen hade hänt. Han blev galen och började skrika åt mig i vanlig ordning. Kallar mig dum i huvudet m.m. Han blir oerhört provocerad av att bli ifrågasatt. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Jag försöker lugnt och sansat säga att om det ska vara såhär så måste vi börja gå i samarbetssamtal. Han vägrar och säger att det inte går med mig för att jag är "så jävla dum i huvudet". Han har extrema humörsvängningar och skriker inför vårt barn. Han skriver inga sms längre utan ringer när han känner för att skrika på mig.
När barnet kommer hem från umgänget är hen tydligt förändrad. Skriker, slår, sparkas. Jag frågade hen om pappa brukar göra såna saker. Hen svarar ja och säger att han gör så mot sin sambo. Barnet var dock fri från blåmärken denna gång... såklart. Min plan var att åka med barnet till akuten och visa upp märkena och be dom dokumentera detta. Har bara hunnit fota ett blåmärke själv då hen kom hem från umgänge.
Jag har varit på möte med familjerätten som tyckte att jag skulle stoppa umgänget eftersom jag är tydligt orolig för mitt barn. Nu ska inte barnet dit på ganska länge då vi reser bort tillsammans med barnet under en av hans helger. Så jag har tid att fundera och planera. Jag kommer även att ha ett möte med en kontaktperson från socialen på en mottagning där jag går på samtal. Men jag har blandade känslor inför detta då det känns som att dom ändå inte kan hjälpa till på något väsentligt sätt.
Vad hade ni gjort från och med nu i mitt ställe? Är det verkligen smart att stoppa umgänget just nu även om det är vad jag verkligen vill? Med tanke på att det kan vändas mot mig i en eventuell vårdnadstvist... Jag är absolut för umgänge med pappan men i så fall under mer kontrollerade former då jag anser att han har problem som går ut över barnet. Misstänker även att han förlorade jobbet nyligen pga. att han misskött även det men han hävdar såklart att han slutade självmant. Han kör med skrik, hot, bråk och utpressning för att få sin vilja igenom. Jag är så trött. Denna "korta" sammanfattning är bara en liten bråkdel av all skit som varit.
Tacksam för alla svar!