kan jag Mista delad vårdnad pga av depression

Svårt att bli av med vårdnaden. Däremot kan umgänget bli begränsat.

Varför har du inte sökt läkarvård innan, så ni slapp en separation??

För att jag trodde att med lite stöd från honom så skulle jag må bättre. Men det fick jag inte, han kan inte förstå hur man kan må dåligt med tre barn.

Jag förstår honom, det är skitjobbigt med en deprimerad partner.

Oansvarigt av dig att inte söka vård när det finns bra hjälpmedel idag.

Svårt att bli av med vårdnaden. Däremot kan umgänget bli begränsat.

Varför? Jag försöker ju att bli frisk. Tar man inte hänsyn till det?

Om det var så som han säger fatta hur många som skulle bli av med sina barn.
Nej, skaffa hjälp. Om något kommer de ju se att du tar hand om ditt mående och därmed blir en mer välmående mamma!

Jag har svårt att tro det. Min väninna lider av en svår depression och separerade förra sommaren. Hon har delad vårdnad. Det här är i Finland, men har svårt att tänka mig att det skulle vara så annorlunda i Sverige. Min väninna får hjälp och stöd av läkare och psykolog.

Slutligen vill jag skicka en kram. Jag lider av postraumatisk stress själv och det tär på mitt äktenskap. Det är tungt.

Du är ju inte frisk just nu, och bör kanske inte ha barnen lika mycket som om du vore frisk. Eller, orkar du allt som har med dem att göra? Fixa mat, vara social, skjutsa till kompisar/aktiviteter mm?
Det betyder ju inte att det alltid kommer se ut på samma sätt. När du är frisk igen kan du ju sköta lika mycket som pappan.

Vårdnaden borde du inte bli av med. Den har inget med umgänget att göra, och bör ej dras in pga en sjukdom som är under behandling.

Vårdnaden och umgänget är två helt skilda saker. Det gemensamma är att båda frågorna ska avgöras med barnets, inte föräldrarnas, bästa för ögonen..

När det gäller vårdnaden så ses gemensam vårdnad ofta som det bästa för barnet att föräldrarna fortsätter ha gemensam vårdnad, så länge samarbetet mellan föräldrarna fungerar tillfredsställande. Vårdnaden är inte heller superavgörande för ens möjlighet att vara förälder så att säga. Vårdnad handlar "enbart" om vem som har det juridiska ansvaret för barnet, exempelvis vem som ska skriva på papper från skolan, sjukvård, passansökan och så vidare. Självklart kan det vara viktiga saker ändå så klart och för det allra mest funkar det ju bra med delad vårdnad så länge ingen aktivt försöker förstöra samarbetet eller om det exempelvis förekommit våld/övergrepp inom familjen som gör det svårt att ha tillit.

Umgänget däremot handlar om möjligheten att umgås med och aktivt ha hand om barnet. Det är här det kommer in med "varannan vecka", boende osv. Även här ska frågan avgöras med barnets bästa för ögonen. Frågan en får ställa sig är alltså - är det barnets bästa att umgås med dig när du är deprimerad, inte har ork att göra något och är apatisk/avstängd? (Märk väl att jag inte ger något som helst svar på den frågan, eftersom det är så otroligt olika från situation till situation - vissa som är deprimerade kan fortfarande orka med att vara en bra förälder, andra inte. Jag ställer den bara öppen för dig att fundera på..)

Att du däremot sjukskriver dig och börjar medicinera är inte något jag tror att domstolen/socialen kommer att se negativt på, i alla fall inte mer negativt än på att du i dagsläget är deprimerad men inte försöker göra något aktivt åt det.

Så nej, vårdnaden skulle jag säga inte kommer att påverkas av din depression, så länge inte pappan får det till att samarbetet är helt omöjligt på grund av din depression då du aldrig kommer att skriva på papper eller så. Umgänget är större risk att det kommer att påverkas, men jag tror inte heller att den risken är överhängande.

Och till dig som skuldbelägger TS för att hen inte gjort något åt sin depression - har du själv lidit av depression någon gång? Om inte - skäms för fasen för att uttala dig så när du inte vet hur det är! Om du har det - skäms för fasen ännu mer, då borde du helt klart veta hur svårt det kan vara att ta tag i ens de enklaste sakerna, trots att en så sjukt väl vet vad en borde göra. När jag var som värst var det fan en seger varenda dag jag tog mig ur sängen, duschade och hade andra underkläder på mig när min sambo kom hem än jag hade dagen innan.

Jag skuldbelägger för att hon vill hellre låta barnen gå igenom en separation än att söka vård/hjälp inom vården......  varför inte söka hjälpen när sambon börjar ge upp? Varför söka den nu, när det är för sent?

JA, jag har haft depression!!!

Vem säger att hon hellre vill det?
Jag var rejält deprimerad ett bra tag och inte fasen ville jag vara det, jag ville inget hellre än att bli frisk. Jag VILLE ha hjälp från exempelvis sjukvården och liknande, men depression ger ju - som du säkert vet om du nu har haft det - väldigt ofta effekten att en blir apatisk. Jag VILLE ha hjälp men likförbannat var det ett helt oöverstigligt berg att lyfta telefonen och slå numret till sjukvården. Min räddning var att min sambo, till skillnad från TS dito, inte bara tröttnade och sket i mig utan ville mig väl. Så min sambo ringde och bokade tid hos psykolog, min sambo satte mig i bilen och körde dit, min sambo hjälpte mig att komma igång igen. Jag gjorde inte mycket annat än att hänga med i svängarna, apatisk som jag var..

Nej, den som ska skuldbeläggas i den här situationen, om någon, anser jag är TS sambo. Varför hjälper han inte sin partner när denne behöver hjälp? Är det inte en del i just att vara sambos?

Jag vill inte att barnen ska genomgå en separation! Det var inte mitt beslut. Jag talade om för honom när jag började må dåligt hur det låg till men det enda svar jag fick var att gör alla andra det också? Han har aldrig nånsin sagt något om hur han mår!