Klarar inte av svärföräldrarna...

Hej! Jag tycker nog att din sambo ska ta sej ett snack med sina föräldrar. Eftersom ert barn är inblandat i detta och ett det är hans föräldrar, så borde det väl ligga i hans intresse att allting fungerar bra.

Jag känner igen mej i att barnets signaler läses av jävligt dåligt, och att det leder en skrikfest som jag själv får hantera.

Det är inte ett problem mellan dig och svärföräldrarna. Det är ett problem mellan din man och hans föräldrar. Det är HAN som måste ta upp vad de har för problem med dig. De låter inte helt sympatiska och absolut inte lyhörda. Vissa lägger sig i alldeles för mycket och dina svärföräldrar tillhör dom. Men DU ska inte ta konflikten, det ska din man göra. Han tar hand om problem med sina föräldrar, och du tar hand om ev problem med dina föräldrar.

Skickar över en styrkekram! Jag vet precis vad du går igenom och det tär riktigt mycket på relationen. Jag fundera till och med på att lämna min man då min svärmor kontrollerar vårt liv totalt. Du ska inte behöva ta det där med svärföräldrarna utan det är din man som ska göra det, va bestämd! 

Det tär verkligen på relationen, vi har nog båda ifrågasatt vår framtid tillsammans både en och två gånger på grund av det här, många tårar har runnit och mycket ilska har uppstått - vid en tidpunkt i livet som annars hade kunnat vara väldigt fin, vi har ju blivit föräldrar för första gången.

Ibland försöker jag tänka att jag överreagerar på grund av hormonomställning, sömnbrist osv... Kan dock inte bli kvitt känslan av att ha blivit illa behandlad. Jag märker att det har pratats med andra släktingar om hur konstig och otrevlig jag har blivit, känns jättejobbigt eftersom jag känner mig själv som en ganska omtänksam och lite försiktig människa (eller saknar jag kanske självinsikt...). Jag kan inte längre bete mig naturligt i deras sällskap, även om jag såklart inte ignorerar dem.

Det är så oerhört energikrävande och jag har egentligen inte den energin. Den energi jag har vill jag lägga på vår fina dotter men jag vet inte hur jag ska komma runt det. Låtsas som att det regnar är inte min grej, inte heller att konfrontera...

Det känns som att jag har gjort mitt i deras ögon på något vis, jag har gett dem ett efterlängtat barnbarn men är mest i vägen nu eftersom jag inte har samma värderingar och syn på uppfostran som dem.

Nja...jag tycker ändå att du överreagerar. Svärföräldrar, släktingar och vänner kan lägga sig i för mycket. Folk är så ibland. Ta det inte så hårt.

Har ni testat att prata med nån utomstående? Det kan vara väldigt bra att sätta sig ner hos en familjerådgivare och få hjälp med att bena ut problemet.

Har haft tanken länge att ta hjälp av någon utomstående, samtidigt känns det så stort.

Vet ju att alla föräldrar får mer eller mindre synpunkter på sitt föräldraskap och jag avundas folk som har förmågan att bara skaka av sig det.

Tack så jättemycket för era tankar!

Hur har det gått? Har ni kunnat prata om det?

Jag befinner mig i en liknande situation. Dock skiljer den sig ifrån att du ständigt kritiseras. Här är det snarare att jag önskar dom någongång kunde öppna käften och säga någonting annat än "hur mår du?". Min svärfar pratar alltid i mun på oss, avbryter och pratar alltid om saker vi inte har en endaste relation till. Annars sitter han tyst. Tilläggas bör att jag är gravid med deras första barnbarn, jag och min sambo har vart i hop i ca 3år och jag kände redan första gången jag träffade dom att det var något speciellt. Jag har hela tiden försökt att tänka att det är min sambo jag älskar, inte mina svärföräldrar. Men jag tror fan bägarn runnit över då jag varje gång dom behagat komma över, alltid ifrågasätter något konstigt som någon utav dom kläckt ur sig. 

Två människor i 60-års åldern, lever lite gammalmodigt och det märks att barnen (min sambo och min svägerska) är uppväxta på annat vis, än jag själv. Det är världens snällaste människor, inget konstigt med det. Men den där navelsträngen till min 35åriga sambo är långtifrån klippt. Dyker upp i tid och otid, ställer så sjukt konstiga frågor, stannar oftast kvar i hallen om dom har vägarna förbi och kommer aldrig upp till oss på övervåningen (sutterängvilla), dom har alltid fikat/ätit innan besöket och har alltid bråttom härifrån. 

Min svärmor frågar ibland om vårt barn medans min svärfar inte är ett dugg intresserad. Jag älskar min sambo över allt annat, han är världens snällaste och kommer bli en helt makalöst bra pappa till vårt barn. Men vad gör man när man inte klarar av föräldrarna? Hur många gånger skall jag behöva ifrågasätta min sambo alla konstiga beteenden? 

Bara senast idag dök dom upp mitt i ett pajbakande, jag erbjöd dom äppelpaj men hade såklart (som vanligt) redan käkat. Vi har fått ärva en studsmatta som min sambo satte upp på baksidan idag och efter 1 timme ståendes i hallen gick min svärfar ut och runt huset för att kolla på den. Komma tillbaka igen och gnällde över att den skulle ta plats när gräsmattan skulle klippas! Jag menar: "HALLÅ, du bor INTE här?". Efter ytterligare 20 minuter åker dom hemåt och jag sätter mig i soffan för att kolla på tv och blickar ut över bakgården. Till min stora förvåning ser jag att studsmattan sitter löst, att den är "urjängad" och sne. Jag ropar på min sambo och frågar var som hänt med mattan, varpå han svarar: "Ja pappa var ju där och kolla på den och har väl lyft och känt på den". Jag ifrågasätter då återigen hur man kan vara så dum i huvudet (då vi har andra barn som använder den) och göra så, varpå han svarar igen: "För att han är sån!"

Jag håller på att bli galen. Jag blir arg på min sambo för att han inte säger ifrån och låter sig trillskas som en jävla barnunge samtidigt som mina svärföräldarar inte respekterar att vi har ett eget liv. 

VAD GÖR MAN?

Av en slump har det blivit så att jag inte har haft kontakt med dem på ett tag men vi får väl se hur det går framöver, har inga stora förhoppningar om att det ska bli bättre men hoppas på att jag kommer att kunna hitta ett sätt att hantera det för min egen del så att det inte tar så mycket energi.

Som jag känner igen mig i det du berättar när det gäller din svärfar och deras gammalmodiga sätt, det är svårt att bemöta när man själv har en helt annan bakgrund.

Förstår frustrationen...