Hur hantera döende morfar? är alla berättigade till att komma på begravning?

Tyvärr kan du inte göra något åt det och det är deras förlust att de har en dålig relation till sin farfar.

Vi hade det likadant här. Mina brorsbarn gillade inte mina föräldrar pga att deras egna mamma var och är fortfarande hårt knuten till sin egen mamma och ingen annan duger. Och då har min brors fru knutit mina brorsbarn hårt till sin sida och har tom sagt att de inte behöver tycka om farmor och farfar och att barnen är rädda för farfar, han sa till att hon klemar bort barnen. Men när han dog spelade de ut alla känslor man kan ha när man älskat och saknat någon. Min mamma blev givetvis glad men vi andra såg skådespeleriet.

Kan det vara så att de haft svårt att handskas med att deras farfar blivit sämre och inte samma person som tidigare?  Det framkom inte varför de inte hört av sig till farmor, det kan vara så att det kännts jobbigt..

Beklagar sorgen

Jag tycker, hur svårt det nu än kan vara, att du ska ringa och prata med dom.
Jag har själv suttit i sitsen några gånger, och känslan av  att jag åtminstone inte har varit lika dum som de jag tyckt varit dumma är bra.
Jag vet att jag inte har hindrat någon från något.
Att dom sen kanske kommer att köra med det stora skådespelet får du ta.
Du vet ju hur det ligger till.
Det är aldrig kul med döden och med all vad den innebär, men mitt i det här får du lov att ställa dig frågan "vad kommer jag att må bäst av".
Jag tror att de flesta mår bäst i slutänden av att låta saker vara som dom är.
Att släkten inte har någon relation till din morfar känns ju tokigt, men samtidigt så kanske det känns bäst om dom får veta hur det ligger till.
Det känns kanske inte så nu, men om 5 år.
Döden är oåterkallelig och kan inte göras om.
Jag skulle inte stoppa någon från att veta att en person är döende/död, och inte heller hindra någon från att gå på begravningen.
Däremot så skulle det här med "samkvämet" efteråt kunna skippas, just för att slippa höra det man känner är dumheter.
Vill du ha en fikastund efteråt kan du ju bjuda hem de du vet bryr sig på riktigt.
Man behöver inte ha den stora minnesstunden på församlingsgården.

Det var mina tankar.

Tack alla, just nu känner jag bara att han är med oss. Han lever vidare genom oss och kommer alltid göra. Han är inte alls borta. (Fysiskt ja men inte annars). Han är kvar. Håller koll. Har inte ont. Vet inte hur sund reaktion detta är egentligen.. Idag vill jag nog bara smälta allt ensam. Tar en dags paus och sätter livet lite på vänt. men de hade han inte velat utan sa alltid att man måste vidare och framåt. Så idag blir en Day off och i morgon fortsätter jag som vanligt. Ska försöka hälsa på mormor i morgon om hon vill de. Hon är pigg och kry, tack och lov!

Vad ska jag säga henne? De va gifta i 50 år. (!!) Kan man säga att han alltid komme reva vidare genom oss? Till henne alltså, tror ni de är uppskattat? Jag kan inte riktigt tänka klart just nu

Åh jag beklagar så!

Det borde vara din morbrors uppgift att delge sina barn att deras farfar har dött. Lägg inte tid och energi på dom utan lägg det på de fina minnena av din älskade morfar och gläd dig för de åren ni fick tillsammans.