Dags att låta hunden somna in ,

Jag förstår dig. Jag har själv en halvblind, gammal hund med en hjärntumör. Jag vet att han snart måste få somna in :( Han går in i saker och är väldigt mager trots att han äter.

Men hur tusan tar man beslutet att döda sin bästa vän? Jag får ångest och bryter ihop varje gång jag tänker tanken. Samtidigt så är det plågsamt för hela familjen att se denna underbara hund förtvina.

Han är så förbannat älskad och viktig för oss

Jag förstår alla hundägare som måste ta det fruktansvärda beslutet att låta sin bästa vän somna in, får ångest mm. Men tänk på hundens bästa - inte din! 

Okej nu kommer jag låta kall och elak.

Men skärp er för sjutton och sluta tänka på er själva och tänk på era hundar.

Jag vet precis vad ni går igenom men jag lade mitt ego och lidande åt sidan och lät mitt allt somna in förra onsdagen.

Jag var inte redo att låta honom gå men han var redo att gå.

Han var min egen uppfödning och den första augusti skulla han blivit nio år.

Men han började bli blind pga starr och han har alltid varit småkrasslig. Och jag visste att det närmade sig.

Förra onsdagen började han visa samma symtom som hans mamma hade innan hon dog knall och fall här hemma av en stroke.

Och då bestämde jag att det bästa jag kunde göra för Honom var att se till att han fick somna in värdigt och utan smärtor. Och så blev det. Han dog 16:20 den 22/4.

Jag vet inte hur jag har klarat detta utan att bli galen, min man genomgår just nu en tuff behandling mot cancer. Och Tudde har varit mitt stöd.

Det ni gör är inte snällt det gränsar mot djurmisshandel. Som djurägare har du en skyldighet att sätta ditt djur före dig själv och se till djurets bästa.

Och se till att ens bästa vän kan befrias från lidande hur kan man inte välja det.

Självklart kommer han få somna in mycket snart. Men det är svårt när han ena dagen jagar katter och busar och andra dagen ser ut som10 svåra år.

Sorgen är min och min hund förtjänar det bästa. Enligt veterinären så har han troligtvis inte ont, men han är väldigt trött.

Men beslutet kommer tas snart.

Jag har tagit liknande beslut tidigare. Med hästar, hundar och katter. Så är det när man väljer att leva nära djur. Tyvärr.

Men det minskar inte sorgen :(

Miste min älskade hund i februari förra året. Vi fick 10 år tillsammans och hon fick en sk tyst livmoderinflammation, sa veterinären, och det märktes ingenting förrän det var alldeles för sent. Hon fick hjälp av veterinären att somna in och somnade in kl 4.58 en lördagmorgon hos distriktsveterinären som vi fick tag på akut.

Genom att allt gick så fort, ena dagen en till synes frisk hund och nästa dag död gjorde att jag hann inte förbereda mig mentalt. Det enda som märkts var att hon hade kräkts lite kvällen innan. Men hundar kräks ju lite nu och då och man ringer ju inte veterinären varje gång en hund kräks. Hon hade ingen ökad törst som annars är klassiskt symtom på livmoderinflammation. Hon sov mycket men det gör ju gamla hundar utan att man reagerar på det.

Jag förstår att din undran är hur man överlever sorgen. Första dygnet gick jag som bedövad av chocken, gick och la mig direkt jag kom hem och hoppades på att få dö i sömnen. Det låter överdrivet dramatiskt men så illa var det. Sedan kom gråten. Jag grät i princip i fyra dygn. Sedan kom gråten mer attackvis när jag tänkte på henne. Hade mycket drömmar om henne när jag sov, att hon levde och kom upphoppande i soffan på sitt vanliga klumpiga vis.

Nästa trauma var när vi fick hämta askan. Stod med den lilla pappersurnan i famnen och smekte den och grät och sa mammas lilla flicka.

Gråter nu när jag berättar, allt kommer igen så starkt. Men jag har hennes aska sparad i en urna precis som man gör i England och USA ofta istället för att gräva ner. Askan ska en gång begravas tillsammans med mig, vi ska enas en gång i jorden min hund och jag.

Jag vet vad ni går igenom... Det är fruktansvärt. När en människa blir sjuk och dör kan man inte fatta beslut. När man har en gammal eller sjuk hund ska man både behöva lida av att se den sjuk och bestämma om avlivning. Och kanske diskutera vad det kostar osv.... Samtidigt som man ser hunden lida. Vår hund hann inte lida. Vi upptäckte cancerknölar tidigt. Hon var 13 år. Så det fanns inget att göra. Men fruktansvärt att veta att man förlorar sin bästa vän, pratar om avlivning och kostnader. Allt tar nåt fruktansvärt på en. Men.... Tiden läker... Det tog minst ett år i tårar för mig. Vi har köpt en ny hund som vi älskar jättemycket men vi glömmer aldrig den andra hunden. Pratar om henne ibland och alla roliga saker hon ställde till med. Hon var väldigt speciell och stod mig mycket nära. Men det kommer den här hunden också att göra. Du gör helt rätt. Hunden ska inte lida. Du sparar minnena inom dig och kommer att plocka fram de fina och roliga sakerna ni gjort tillsammans när det inte gör lika ont längre. ??

Det skulle bli ett hjärta.. Inte frågetecken..

Jag kan inte svika honom i detta . Vi har fått många bra år tillsamman . Det är nu man ser att och märker av att han inte hänger med som förr . Det är bara jobbigt .Man kommer ju till insikt att tiden man har med sin hund faktiskt är extremt lånad .Det är den ju med allt lånad . Bara det att det blir extra tydligt när man själv måste bestämma när det är dags . Han har ju sina ljusa stunder då han blir som en "valp" igen . Men man vet ju att alla kan ju ha bra och dåliga dagar . Men när de dåliga dagarna är fler än de bra då måste jag vara osjälvisk . Ja man kan kallt försöka intala sig själv det är bara en hund . Tjattra om djurmisshandel . Men det är just det . Jag har tagit hand om honom . Han har fått mediciner och levt ett fullt liv . Att jag sköt upp det en månad är att jag faktiskt gick till vetrinären och de gick igenom honom och sa att det var ok . Så jag tog inte beslutet att avvakta en månad lättsinnigt .  Vi behövde den tiden . Nu börjar dock tiden rinna ut . Man får ha panik  . Man får vilja skjuta upp . Men när man väl står där måste man ta sitt ansvar för sin vän . Min förra hund blev 15 år när det var dags , Det var fruktansvärt han var allergiskt emot det lugnande medlet . Så han krampade . Den bilden sitter på min näthinna . Fast nu skall han skämmas bort vår gamla gubbe . Bli älskad och få njuta extra av den där ostbiten han förut fick banta bort . 

Då ska jag berätta hur det gick till när min Tudde somnade in förra veckan.

Innan fick han lekaed favoritleksaken, tennisboll, som han pga att han hade käkmyosit för tre år sedan inte fick leka med.

Lyckades ta några underbara foton av honom när han lekte.

Sedan när vi åkte så var hela familjen med husse jag och lillasyster Lisa. ( hans lillashster samma mamma olika pappor)

Mina hundar är så knäppa att de gillar att gå till vetrinären så inga problem att komma in där inte.

De hade fötberett rummet innan vi kom. Dämpad belysning och flera levande ljus och en grå fäll på golvet. En vetrinär talade om hur allt skulle gå till.

Sedan gick hon ut en stund så vi fick lite tid med honom. Sen kom hon in igen och gav Tudde en lugnande spruta på låret, han reagerade inte alls när han fick den. ( han var kolugn hela tiden.) vet sa att det kunde ta fem minuter innan han somnade. Men han la sig ner och somnade ganska snabbt. Och han sov gott och lugnt. Inga ryckningar eller så.

Sedan kom hon tillbaka och då satte hon en nål på frambenet och efter en stund och efter att ha liksom frågat om vi var berdda fick han det andra medlet.

Och det gick så smidigt han bara slutade andas, inget kämpande eller flämtningar utan ett lugnt och värdigt slut.

Min fine Truddelut.

jag visste innan vetrinären när det var slut eftersom jag halvlåg över honom och klappade och kramade honom hela tiden.

Jag var själv lugn ända tills vetrinäre sa att det var slut då bröt jag ihop och blev lite hysterisk. Men då kom Lisa och pussade på mig. Tog en stund innen jag lugnade ner mig.

Vi tog honom med oss hem och åkte själva ner med honom till kremeringen för jag klarade inte av art lämna honom där.

Jag har hans aska som vi har en plats för. Men min man måste må lite bättre först och vi vill att det ska vara en varm sommardag när vi sprider hans aska.

Det var bland det jävligaste jag varit tvungen att göra men jag vet att för Tudde var det det bästa jag kunde göra han var redo att gå.

Jag har tyvärr varit med om fler avlivningar än jag velat men har aldrig behövt vara med om det du beskriver. Så jag tror din hund hade maximal otur.

Det vanligasta är som med min Tudde.

Hoppas du kanske kan få någon ro i ditt beslut av min beskrivning av hur det var för Tudde.

Houdini ja det hjälper . Mycket mer än du tror . Det känns skönt att läsa om att det var en fin upplevelse . Fast sorgsen .  För min del är det bara att det känns som ett svek att inte låta honom leva längre . Dock vet jag att det största sveket av mig skulle vara att låta honom fortsätta med att leva med sin cancer , sköldkörtelfel , lever och njurskador . Det är bara så skrämmande att tiden går så fort till avlivningstiden . Att tiden bara äts upp . Snar finn han inte mer . Trots att jag fått 12,5 år med honom . Känns det som om jag inte fått någon tid alls helt plötsligt . Men vi har pratat med vetrinären så jag vet att det kommer bli värdigt . Hon kommer komma hem och han kommer vara med sina nära och kära . Sen tar hon med sig honom och åker till krematoriet direkt . Vetrinären har vi haft i 6 år så hon känner honom och oss . Det känns skönt och betryggande . Hon har verkligen lyssnat på mig hur jag vill ha det . ... Känns jobbigt . Men han kan ju inte må dåligt . Man ser ju hur gnistan i ögonen börjar försvinna . Ibland finns den hela dagen men den senaste veckan periodvis . Så även om det är jobbigt in i själen är det , det enda rätta att göra . Men tack Houdini . :)

Nu har min älskling fått somna in . Det var den värsta dagen i mitt liv . Vi hade en otroligt bra morgon . Åt lyxfrukost varmkorv med bröd , sedan fick han piggelin . VI var hans nära och kära på plats . Vetrinären har han känt länge . Hon var suverän . Allt gick lugnt och fint , Men efteråt när han inte längre var hos mig . NU känns det fördjävligt  . Jag skulle ge mkt för att få smeka hans päls igen . Viska att jag älskar honom . Ligga på balkongen och bara vara .. Men jag vet att jag gjorde det rätta . Men det rätta känns inte alltid bäst . Han har kommit till sina "brudar" nu . Men jag är kvar här själv . Känns tur att jag har maken och vår bebis . Annars hade jag kraschat igenom . . Men det känns som om det kommer bli ett fint minne till slut . 

För mig har det gått drygt en månad nu. Och det går upp och ner med sorgen. Vissa tider salnar jag Tudde så det gör ont i kroppen.

Nu har min man fått sin operationstid den 8 juni. Han har cancer som han förhoppningsvis blir helt fri från genom operationen.

Så det är mycket runt omkring mig.

Och jag har inte tid och möjlighet att bryta ihop för min man och lillasyster behöver mig.

Det har nog räddat mig.

Men vi har ju inte spridit ut hans aska ännu så jag brukar prata med honom. Sen har jag trädgård där har jag en speciell plats för Tudde och hans mamma Bus de har fått en varsin rosbuske och ett betonghjärta med sina namn på. Jag har tänt en ljus varje vecka men nu känner jag att jag ta det En gång i månaden i stället.

Usch vad jobbigt för dig med allt runt omkring att du inte riktigt har fått sörja . Själv är jag nog i förnekelse . Tror att han skall komma runt hörnet vilken stund som helst jag är hemma . Så jag jobbar nu på en gång för jag klarar inte riktigt av att sitta där . Tycker synd om min man som är hemma med vår son som frågar vart hans hund är . Men han var med och kramade om honom när han somnade in . Han är 15 månader men väldigt verbal och går runt och letar . Trots att vi satt oss ned och försökt förklara . 

Jobbigt med din make hoppas verkligen att operationen fungerar och att ni får en bra sommar present . Skönt att du har en tilltänkt plats för Tudde . Jag har ingen aning om vart jag skall ha min lilla pälsbebis . så han kommer få vara med mig tills jag själv bestämt mig vart jag vill vara . Jag är väldigt rastlös och min älskling fick mig att ha fötterna på jorden . Låter fint att tända ett ljus för var vecka som går och sedan plana ut det eftersom . 

Jag bryter inte ihop än även om jag är nära . Men min make och vår son behöver mig . Kan inte bara sluta fungera . trots att jag bara vill skrika ut min sorg .