Kan jag få ensam vårdnad?

2010 separerade jag och min dotters pappa. Min dotter var då 2 år gammal. Han hade henne då varannan helg samt 2 dagar varannan vecka på grund av att han jobbar natt. År 2011 påbörjade vi varannan vecka boende vilket för min del fungerade bra då jag studerade på distans. De nätter han jobbade var jag hemma hos honom och sov över med vår dotter till en början men sen ville han att hans föräldrar skulle ta hand om vår dotter de nätter han jobbade. Jag sa okej till detta då det inte var något konstigt med detta och han jobbade ju trots allt bara 2 nätter de veckorna han hade henne. 2 sammanhängande nätter.

Ju äldre min dotter blev, ju mer problem uppstod. Jag bad att få prata med min dotter, något vi kommit överens om att oavsett vecka så har hon när hon vill, rätten att ringa både mamma och pappa. Då hans föräldrar avskyr mig som pesten för att jag splittrade familjen så motarbetade de mig detta från dag 1. Några telefonsamtal blev det inte. Jag ringde själv och fick iallafall då prata med henne. Varför jag vill prata med henne känner jag inte att jag behöver förklara något vidare. Det är kort och gott en trygghet för mig och säkerligen inget ont i det hela för henne heller.

Sen började de där konstiga sakerna att hända när hon var runt 5 år.

* Farmor och farfar går förbi mig och min dotter utan att säga hej trots att min dotter ropar efter dem. Anledningen; De såg oss inte! De må vara gamla men knappast så döva!

* Min dotter kommer hem ifrån sin pappa och säger att vi inte behöver åka till Disneyland för farmor har sagt att disneyprinsessor inte existerar på riktigt. Jag hade jobbat arslet av mig för att ge henne denna upplevelse. De säger att du ljuger mamma! Gör du det?

* Mamma, jag får inte ta hål i öronen för farmor, Mamma jag får inte slinga håret för farmor, Mamma, farmor tycker inte att karate är en bra sak att hålla på med så hon vill inte gå dit med mig när jag är hos dom, Mamma, farmor berättade att du sparkade hål på pappas dörr när du var arg och bodde där, Mamma, farmor säger att du inte har några pengar för att du köper gamla saker till mig och sådär håller det på i 1,5 år VARJE vecka hon kommer tillbaka till mig.

* Vår dotter sover oftare och oftare eller spenderar dagar hos farmor och farfar istället för med sin pappa. Hans ursäkter: Han jobbar, han sover eller som han också sagt: Hon vill vara hos farmor och farfar!

* Jag bad mitt ex att komma och avlösa mig på akuten efter 8 timmar då min dotter skulle vara inlagd över natten. Jag kände då och där att: Jag kan inte vara en bra mamma just nu (hon var allvarligt sjuk och läget var ostabilt) , HANS SVAR: Nej, det är din vecka, jag har druckit alkohol.

* På Torsdagar kan de inte gå på karaten av personliga skäl (en av dagarna hon är hos farmor och farfar) men någon vidare förklaring på detta fick jag inte.

* Andra fritidsaktiviteter har ej skötts!

* Kompisar och socialt umgänge utanför familjen finns inte!

* Min dotter blev utredd för laktosintolerans och jag fick höra att "jag överdriver" och laktosfri kost följs inte.

* Min dotter fick HSP och även här kände jag att ingen tog mig på allvar!

* Min dotter talade idag om för mig att farmor sagt att hon ska lägga undan telefonen och INTE skicka sms eller ringa till mig.

Det är just dessa småsaker som blir många saker. Som den enkla vidriga tanken att jag är den sista som får veta om något händer min dotter när det är pappavecka. Att min dotter spenderar tid hos två stycken 70 + mer än hos sin far. Även skolan har reagerat då farfar sagt till fröken att aldrig mer ringa mig om min dotter blir sjuk när det är pappavecka utan de ska ringa till farmor och farfar. Fröken förklarade att så fungerar det inte! TACK OCH LOV!

Jag har fått höra att: På pappaveckor så är det DOM som bestämmer! Jag kan inte kräva någonting, allra minst respekt för det är någonting man gör sig förtjänt av!

Jag har arbetat med dem men alltid blivit motarbetad! Han har även ljugit om olika anledningar som har med hennes skolgång att göra som att: om hon inte är skriven hos mig så får hon inte gå kvar i skolan. Vid konfrontation har jag fått noll respons!

Jag är en kvinna på 28 år, med sambo sen 2011, jag har fast jobb och vi bor i en fin lägenhet. Vi planerar fler barn! Dock har inte våran familjehistoria alltid varit en grön skön skog då min sambo åkte dit för narkotikaanvändning utanför vårt hem 2012. Han blev utkastad, skickad i nackskinnet med mig till socialen för att förklara sitt dumma beteende samt går idag och lämnar urinprov. Han lurade mig, han lurade vår familj och idag är han ren. Detta är det enda som talar emot mig. Även min sambo har fast jobb och vi tjänar som en medelsvensson båda två. Jag arbetar med människor, han arbetar med handel. 

Hennes far är fläckfri med mycket hög inkomst, lägenhet, ny tjej med 1 barn som är hennes (nummer 2 eller tre sedan vi separerade).

Jag vill utbilda mig till PT och dricker aldrig alkohol. Jag svär för mycket men dör för min dotter!

Jag frågade han om han skulle kunna tänka sig att ha henne varannan helg och när han kan! Då min dotter nu börjat säga saker som att hon vill hellre bo här och vara med pappa när han har tid (NEJ, jag har inte påverkat henne till detta utan håller dessa diskussioner undan barnöron) Jag frågade även varför han inte står upp för sin dotters mamma mot sina föräldrar och behandlar mig med respekt.

Hans svar var: Nej det kan jag inte, hon är knappt hos farmor och hon får visst ringa!

SÅ, snälla ni. Vad ska jag göra? Jag är beredd att göra allt för att få min dotter att må så bra som möjligt. Jag önskade att hennes pappa gav henne mer tid men jag är inte dum eller blind, jag ser mer än vad de tror och med dagens sociala medier så vet man nästan allt om andra människor.

Kan jag kräva någonting? Vart vänder jag mig? Tack!