Förstörd

Åh, kära du, jag beklagar så mycket! Ingen borde behöva gå igenom det du/ni går igenom. Jag var med om något liknande för drygt tre år sedan. Min tredje pojke somnade in i magen i v 21. Mina barn skulle då fylla 6 och 8 år. När vi kom hem från sjukhuset (hade då fortfarande honom i magen), satte vi oss i soffan och berättade som det var, lillebror hade blivit sjuk och levde inte längre. Min minste grät mest, men båda tog det såklart väldigt hårt. De fick se bebisen på sjukhuset när jag två dagar senare blev förlöst. De ställde många frågor och grät en hel del de närmaste veckorna. Efter det tror jag att de blev mest ledsna för att mamma och pappa var ledsna.

Nu är din pojke bara 4 år och greppar väl inte det där med döden än, men jag tror ändå på att vara ärlig, på hans nivå. Svara på hans frågor men inte med för långa svar. Berätta för honom att ni älskar honom men är ledsna för bebisen. När mina barn kramade mig brukade jag säga att det kändes bättre då. Jag försökte att inte gråta så mycket så att de såg det, men ibland gick det inte. Samtidigt är det ju viktigt att inte dölja sina känslor.

Ni kommer att ta er igenom detta, men det tar tid. Låt det ta den tiden det tar, tvinga inte dig/er att "må bättre" för att någon säger att det är dags.

Många kramar, J

Ja det är jobbigt, dessutom det är ju min fjärde tragedier... Min pojke pratar fortfarande om sin lillsyskon som han vill göra med, jag fick påpeka att hen finns inte längre... att vi ska göra nya längre fram. Jag tror att han är nöjd att han har vårt kärlek. 
Jag ska föda ut bebisen imorgon, det känns konstigt. Än så länge vill jag absolut inte veta könet och se babyn. Det skulle nog förvärra och alltid tänka på det. Tror det är bäst att inte se/veta och gå vidare med vår fina pojke.

Kram på dig med!

Ja, det var konstigt att föda ut bebisen för mig med. Jag tyckte dock att det var konstigt skönt att känna fysisk smärta ett tag, även om det inte gjorde jätteont. Vi tittade och höll bebisen ett tag efteråt och tog även bilder. Du kan kanske be barnmorskan ta bilder i alla fall (om du skulle ångra dig längre fram), men jag förstår att du inte vill se, det är inte alls konstigt.

Kram

Jag tror faktiskt att barn förstår döden bättre än vi vuxna.
Vår son var sex år när hans syskon dog i magen i vecka 37. Han hade väntat så.
Vi har pratat så mycket han velat. Han är så klok.