Hantera barnlöshet mm.

Min fru och jag har svårt att få barn. Vi har försökt sedan vi gifte oss för snart 4år sedan. Men vi kan inte längre hantera det. Vi håller ni på med ivf. 2 misslyckade försök. Nu litar inte frun längre på läkaren. Hon har själv läst på internet vad det beror på och när läkaren vid sista mötet inte trodde att det var viktigt så började hon skrika och vara otrevlig mot honom. Jag försökte lugna henne men det är omöjligt.

Jag föstår nog inte riktigt hur starka dessa känslor är. Finns någon som känner igen sig i detta? Jag vet inte vad jag ska tänka eller göra. Denna svårighet att få barn håller på att knäcka oss.

Hon har flera gånger under ivf behandlingen talat om för läkarna vad de ska göra och läkaren har uttryckt att de gjort vissa saker för att hon varit envis. Och det är ju inte nödvändigtvis bra. Nåt kontrollbehov finns nog.

Just nu skäms jag över henne. För hennes beteende mot läkaren. Känns som att jag inte vill gå dit igen. Jag skäms över att vara med henne.

F ö kan hon nästan inte se familjer med barn längre. Vi kan inte umgås med familjer med barn. Om det inte är speciella familjer. Vilka som får den benämningen vet jag inte vad det beror på. Kvinnor som är gravida kan hon inte ens se på håll utan någon elak kommentar och att hon vill sparka dom i magen. Det skulle hon dock aldrig göra men hon känner så. Vi är väldigt begränsade.

Låter det konstigt om jag vill lämna? Eller hur kan man tänka?