Bråk nästan jämt.

Idag 12-årige sonen har alltid haft temperament, och genom åren har jag och hans pappa slitit våra hår över hans många utbrott. Men bara hemma, aldrig "utåt". Vi vill verkligen försöka förstå honom, men i perioder har det varit näst intill outhärdligt här hemma. Han är arg för att vi ställer krav på honom (hålla ordning på rummet, plocka in/ ur diskmaskinen, ha ett ansvarsområde), för att vi aldrig reser utomlands och för att vi bor för trångt (5 personer på 90 m2). Ilskan tar sig uttryck i skrik och gap (sonen), eller att han under dagar i sträck nonchalerar oss och låtsas att vi är luft. Det som gör mest ont är att han är utstuderat elak verbalt mot sin lillebror. Han hånar honom och gör ner honom på ett sätt som gör honom osäker och ängslig.

Tycker att vi har provat allt ; prata, förhandla, ha trygga vardagsrutiner, vara konsekventa, berätta att vi älskar honom, ge honom nya chanser, eller dra in på förmåner (inget internet under en viss period brukar få honom att förstå allvaret i en situation) m.m. Men inget blir bättre, snarare tvärt om. Vi har sökt den hjälp som vår kommun erbjuder föräldrar, men den utredning de gjorde gav inget då sonen vägrar samarbeta (nya bråk där han anklagar oss för att få honom psykfallsstämplad), och han dessutom inte passar in på någon av de diagnoser vi kände att de ville matcha honom med. Han är mycket intelligent (en av de främsta eleverna i sin skola) och äger stor social kompetens. Skulle vi berätta för hans lärare hur turbulent vi har det här hemma och hur vi kämpar med att få honom att bete sig mot sin familj skulle de inte tro oss. De tycker att han alltid är så glad, harmonisk och ambitiös. Dr Jekyll/ Mr Hyde...

Jag har börjat gråta ibland då vi bråkar, vilket tycks roa honom och fälla kommentarer som "Ska du inte böla lite nu?". Det har varit lite bättre en period nu, men igår brakade det loss igen då han ansåg sig orättvist behandlad gentemot sitt yngre syskon. I sitt värsta vansinne skriker han "Jävla fitta!" till henne, vilket var en milstolpe över de elakheter han hävt ur sig genom åren, följt av en massa andra hemskheter. Jag och min man är så ledsna och bedrövade över allt detta, som toppas av svordomar och könsord hit och dit. Dock som sagt bara hemma, och mot hans familj. Vi har föräldrar och släkt långt bort, och inte heller de vet vidden av vår familjesituation. Tror de anar, men att de inte vill/ orkar/ har kraft att "lägga sig i". Skall även tillägga att han han en rar och mjuk sida, men som vi tyvärr får se alldeles för lite av.

För en tid sedan var han bortrest 10 dagar med en kompis, och trots att det gör ont att erkänna var det ljuvligt lugnt och harmoniskt härhemma. Något hans syskon också kommenterade spontant. Jag och min man har det bra tillsammans, men upplever att 12-åringen suger musten ur oss. År efter år.

Någon som känner igen sig? Konstruktiva kommentarer mottages tacksamt.

Anonym (Teacher)

Äldre 14 Apr 00:43

#1

Oj, stackars er! Vad ni måste ha kämpat genom åren. Jag kan inte säga att jag har liknande erfarenheter då mitt barn är fortf en liten bebis. Men jag är en lärare och haft en hel del elever som haft liknande problem hemma med familjen. Så mitt råd är att prata med skolan. Be hälsoteamet i skolan om hjälp! Dvs lärarna, kuratorn och skolpsykologen. Ni har väntat alldeles för länge med att hålla det för er själva. Det är inte värt det. Jag tror alla i familjen, inkl sonen behöver lugn och ro i livet. Det kommer att ta tid men det brukar lösa sig när man får proffesionell hjälp från skolan. De har tystnadsplikt så man behöver inte oroa sig att elever eller andra föräldrar får reda på det.

tisdag

Äldre 14 Apr 09:07

#2

Nu har jag ett ganska lugnt tonårsbarn, men utifrån de utagerande bråken som ändå förekommit har jag alltid insett efteråt att reaktionen kom från en situation där han faktiskt blivit kränkt, orättvist behandlad, antingen av mig och/eller skolan och/eller av någon annan och inte fått gehör för det. Det är bara så svårt att se det i stridens hetta.
Det är nog så svårt att förstå vad den andres problem verkligen består i, i en relation mellan två vuxna. När ena parten dessutom är ett barn/ungdom som inte är lika bra på att formulera sig och man som förälder har den här idiotiska idén om man själv alltid har rätt jämt, blir ju inte saken lättare.

Själv försöker jag jämföra relationen och samboendet med barnet, med ett samboende med en vuxen kompis. Samma respekt för den andra måste visas, inte minst från mitt håll, och samma hjälpas åt med saker och plocka undan efter sig måste gälla för alla. Man accepterar inte att en rumskompis kallar en för "jävla fitta" och man kräver att kompisen ska dela på disken, men man klampar heller inte in i kompisen rum utan förvarning och försöker bestämma vad kompisen ska ha på sig för kläder eller vilken musik den ska lyssna på. Med mera...

Finns många bra föräldrarböcker. Jespers Juuls böcker är bra. En bok som heter "smarta pappor" är bra även för mammor.
Jag tycker ni kanske kunde gå i relationsterrapi tillsammans. Om sonen känner sig kränkt och orättvisst behandlad av er och/eller skolan men inte kan förklara på vilket sätt, känns det såklart ännu mer kränkande om lösningarna utgår från att det är något "fel" på honom, som att han ska få en diagnos, istället för att utgå från att det är ett relationsproblem ni har i familjen, som ni alla är en del av.

Det är aldrig bara en persons fel när två eller flera bråkar.

Bråk nästan jämt.

INNEHÅLL