Snälla ge oss alla råd ni har!

Tidigarelägg dagsvilan och/eller begränsa den om det behövs. Eller senarelägg nattningen tills det är dags att plocka bort vilan på dagen. Att han behöver sällskap när han somnar är inget märkligt i den åldern - tvärtom. Min yngsta är 21 månader och somna själv är inget som vi ens funderar över ännu. Har tre barn. Sedan skulle jag nog i er sits ändå fundera på något sätt att sova tillsammans. Ska han ganska snart bli storebror så kommer ju inte behovet av närhet och bekräftelse att direkt minska. Kan ni sätta en vanlig säng i kloss med er föräldrasäng så att han kan sova med er men ni alla ändå har gått om plats? Kan pappa sova på en säng eller madrass inne i sonens rum? Prioritet ett är ju att alla får sova tryggt och gott.....så har i alla fall vi resonerat.

Sätt in hans säng i sovrummet jämte din.

Håller med om varenda ord!
Att han ska ligga ensam verkar ju inte vara ett vettigt alternativ i det här läget. Gör större plats för honom hos er så att alla får gott utrymme. Antingen en vanlig säng intill er, eller en madrass på golvet, eller att du och pappan delar på er och han sover någon annanstans, eller med sonen.

Men förlåt men jag fattar inte hur ingen av er kan rekommendera något annat än att vi ska sova ihop eller sära på mig och min man? Madrasser hit och dit, vi vill att vår son ska känna trygghet i att sova själv i sin säng i sitt rum, det finns massor av barn som gör det.

Han känner knappast av att han ska få ett syskon med tanke på att han bara 1,5 år. Är det ingen av er som har tips på hur man gör för att få ett barn att sova själv UTAN att behöva köpa nya sängar eller trolla fram madrasser eller be pappa sova på soffan, vilket han absolut inte kommer göra. Han behöver den sömn han kan få med tanke på att han jobbar hela dagarna.

Med första barnet höll vi också på och krånglade med sömnen och var principfasta med att han skulle sova själv.

Med andra insåg vi att det viktigaste är att alla sover. Var är inte så viktigt.

Mitt tips blir därför också att ni löser det så att sonen får sova med en vuxen.

Det är lätt värt det när man äntligen får sova!

Därför att din pojke med största tydlighet visar vad han behöver. Ert barns behov. Det är en väldigt liten uppoffring som vuxen att se till att ett litet barn får sova med någon när han/hon är så liten. Sedan kan man ju lösa det på det sätt som passar bäst - att man sätter ytterligare en säng i sovrummet eller att någon sover tillsammans med barnet i hans/hennes rum. Varför skulle pappan sova på soffan? För just oss var det bästa att köpa alldeles vanliga sängar som vi ställde bredvid vår dubbelsäng. Och tänk. De två äldsta sover fortfarande i samma sängar fast i egna rum. Inget hysteriskt köpande av sängar. De kanske kommer att ha dem tills de flyttar hemifrån. Man får liksom tänka lite utanför boxen med barn. De är inte stöpta i formar som passar just oss vuxna optimalt.

När han blir storebror kommer han att alldeles väldigt väl veta och känna att han har fått ett syskon och DÅ (vilket jag har fått en känsla av inte är oerhört långt i framtiden) så kommer han att ha ett ännu större behov av närhet och trygghet och bekräftelse från er föräldrar. 

Ni har redan kört 5-minutersmetoden. Du tycker inte att han har fått ta mer än sin beskärda del av "sömnkampen"?

Krångla inte till tillvaron i onödan . Med vänlig hälsning från en trebarnsmamma.

Ja, jag måste tyvärr instämma med alla!

Jag förstår så VÄL att du vill att ditt barn bara ska känna sig trygg i sin egen säng och vara nöjd med det, det ville jag med! Det jag dock upplever är verkligheten är just det att vissa barn är så och vissa barn är bara inte det. Jag hade alla planer klara och visste exakt hur jag skulle göra för att förhindra samsovning. Sen lärde jag känna det barnet jag fick och upptäckte att mina planer helt enkelt inte gällde, jag VET utan att ens ha försökt att det bästa för oss är samsovning, min son är den typen.

Jag vet att några barn sover bra själva från spädbarns ålder etc, men vet du vad, jag tror inte det är föräldrarnas förtjänst, utan det bara är så att vissa barn klarar av det. De barnen får förmodligen täckt allt behiv av skydd och närhet under resten av dygnet, och så klarar de sig genom natten. Jag tror inte detta är det normala och inte alls det du ska förvänta dig av ditt barn, det är tydligt att man inte kan kräva det då ditt barn tydligt visar det motsatta!

Vi har en 90 säng bredvid vår 160 säng och i den sover vårt barn :) numera älskar jag samsovning, älskar det!

Det är några saker du skrivit som jag funderar över; du säger att din 1,5åring omöjligen kan fatta att en bebis är på väg. Du lär ju känna ditt barn men kan det hända du inte inser hur mycket han faktiskt förstår? Mitt barn har inget syskon på väg men jag VET att han skulle förstå det, han förstår så otroligt mycket mer än vi förväntar oss.

Det andra jag funderar över är varför du vid samsovning oroar dig för att lägga dig på en 1,5åring, de är ju så stora och gör höga ljud vid smärta eller obehag, hur menar du att det ens skulle vara möjligt?:)

Ja du.... Skrev en liknande tråd som du för ett år sedan cirka. Vår son var då 4 år och fortfarande en orolig själ.... Vi kapitulerade och han sover nu alltid med sin pappa när han vaknar på natten. Han vaknar som på kommando kl 12. Då lägger sig pappa hos honom och så sover de ihop. I vår ska lillasyster och storebror börja dela rum. Kanske han finner trygghet hos henne? Vi får se... Men gör det som är enklast för er.... Antingen i erat sovrum eller i barnets. Sova själv måste man vara mogen för, tror inte det går att träna. Lycka till! PS. 1,5 är vääääääldigt litet!

Håller med dom andra, samsov med ett otryggt barn. Ställ sängen i samma sovrum som erat. Jag tycker han visar tydligt att han inte vill sova själv och inte är redo för det. Att många barn sover själv kanske dom är trygga, men alla barn är olika. 5 minuters metoden ger inte ett tryggt barn, det blir ingen trygg miljö att sova för barnet. Barnet skriker på hjälp och när ingen hjälp kommer så leder de till att barnet till slut somnar, men är barnet tryggt för att det somnar? Nej, barnet sover av utmattning. Barnet vet att det inte finns någon hjälp att få, det är ingen ide att fortsätta skrika gör tryggheten är borta.

Läs detta www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/

Jag vet hur det är. Sonen är tre snart, sover bättre på nätterna nu men var vaken många ggr per natt lääänge. Jag v

Men varför är det så upprörande att det föreslås att du och din man ska sära på en för en period, medan barnet prompt ska sova ensamt? Ser du inget märkligt med det? Barnet är ett litet barn. Du och din sambo är vuxna människor.
Man måste kunna vara lite flexibel, påhittig och empatisk när man har blivit förälder. Och framför allt måste man tyda och tillfredsställa sitt barns behov. Och då menar jag behov (närhet, kärlek, sömn, mat etc) och inget annat.

Barn blir inte trygga av att man tvingar dem att sova ensamma i egna rum om de inte vill det. Tvärtom. Trygghet skapar du genom att lyssna till barnets behov och tillfredsställa dem. I det här fallet - sov med er son nära så att han får trygghet. Sen kan ni börja vänja honom vid det egna rummet. När han är redo.

Det finns ju bara de alternativ som finns, förstår du hur jag menar? Om ni inte vill ha in honom i er säng, eller bredvid, så behöver en av er vara med honom när somnar(om). Ni kan då välja att bara du gör det, vilket verkar ohållbart med bebis på väg, eller att ni vänjer sonen vid pappanattning. Sen kan ni välja att sitta bredvid, vilket kan vara ganska tröttsamt, eller att ställa en bra vuxensäng bredvid så att man kan gå in och sova där med en arm in hos sonen. När sonen väl vant sig vid pappa så kan ni fundera över hur ni drar er så sakteliga ur rummet. På Baby Whisperer forum kan du läsa lite om förhållningssätt när man vill öva på att somna mer självständigt i den åldern. De rekommenderar inte det de kallar Walk in walk out för barn som blivit utsatta för metoder typ 5 min metoden, utan snarare Gradual withdrawal för att bygga upp förtroendet. www.babywhispererforums.com/index.php

Jag förstår verkligen era åsikter och SJÄLVKLART vill jag ingenting hellre än att mitt barn ska vara tryggt. Jag var totalt emot 5 minuters metoden och de där förbannade special BVC kom och körde över mig totalt och min man svalde varenda ord de sa. Så tyvärr fick han utstå detta men jag lovar att vi kunde se progress med honom och givetvis skulle jag ha avslutat detta om jag märkte någon skillnad i hans beteende i största allmänhet. Som tur är så kommer vi aldrig kunna använda oss utav denna metod igen så den slipper vi.

Vår son är som sagt 1,5, förstår väldigt mycket och är otroligt smart men jag tror inte att han förstår att ett syskon är på väg. Vi pratar aldrig om det med honom utan han märker nog att någonting är annorlunda eftersom att jag inte orkar lika mycket och så men annars pratar vi inte om det.

Vi har beslutat oss för att lämna tillbaka juniorsängen. Den var bara 70 bred och istället köpa en 90 säng. Så vi kan sova med honom där sedan eller så att pappa och nya bebisen får sova där för än så länge är vår son väldigt mammig och blir nästan hysterisk om pappa försöker natta istället för mig. Tycker det är synd då jag känner mig väldigt låst om jag tex måste vara borta en kväll. Jag kan ju inte vara det eftersom att pappa inte får natta. Hoppas det vänder.

Och sedan, givetvis vill vi vår sons bästa och självklart kan vi dela på oss när vi sover, jag och mannen men vi vill bara inte att vår som ska vänja sig vid denna samsovning för då kommer han kanske aldrig sova själv. Jag gjorde det knappt. Tills jag blev vuxen. Eller i allafall i tonåren. Vi vill att han ska växa upp till en trygg pojke och tro mig, den tiden han har funnits hittills på jorden så har hans liv varit FYLLT med kärlek och trygghet. Ingenting annat.

Sen tror jag att detta eviga tyckande och tänkande från alla människor spelar en roll. Alla har såna förbannade åsikter om hur allt ska vara så man vet varken ut eller in. Min svärmor skulle skrika rakt ut om hon visste att vår son sov hos oss. O då påverkar hon min man o sen tjatar han på mig om att vi måste lära vår son hit och dit. Önskade bara att alla kunde hålla sina munnar stängda om vi inte ber om deras åsikt.

Som sagt, tack för alla tips hittills. Fortsätt gärna. Han kommer sova med oss. Missförstå mig inte, jag älskar verkligen att sova med vår son. Det är det mysigaste och underbaraste som finns. Och jag kommer se till att han får sova me oss så länge han behöver.

Nu måste vi bara vänta ut mammigheten som gör det omöjlig för min man att söva honom. Tips? Eller råd om ungefär när det brukar vända?

Har ni provat att du åkt iväg någonstans, säg lagomt till strax före middag och sen lämna pappa och barnet då pappan fixar allt efter middagen och följer era rutiner mot kvällen och nattar. Hur skulle de gå/går?

Emelitos, jag har all förståelse för er önskan att få en ok nattsömn och har själv haft himla svårt att sova bra samsovandes. För oss har det funkat med en säng bredvid spjälisen i barnets rum. Lite oroligheter vid läggning just runt 1,5 årsåldern faktiskt, då tog jag läggningarna en period. Annars har vi alltid varit väldigt måna om att inte låta mammigheter eller pappigheter påverka vardagsrutinerna. Är det pappaläggning som gäller så är det, vad kan hända? Kanske annars en tanke som Maddi skriver att vara borta hemifrån.