Tårarna bara rinner

Lugn,lugn!   Om det är så illa att det inte finns spermier ens via biopsi så återstår först att komma fram till om det kan vara tillfälligt och går göra nåt åt eller om det inte går donatorinsemination eller IVF. Det finns flera vägar än att bli gravid! 

Hej!

Ta ett steg i taget. Jag har varit i din situation (är fortfarande). Vi fick samma besked som er i höstas.. Världen kollapsade, allting blev bara svart. Jag hatade ALLT och ALLA. Tålde inte att se folk som var gravida och min bästa vän som blev gravid blev jag tvungen att bryta kontakten med ett tag. Man måste låta tiden ha sin gång. Man måste få sörja, för ja, det är en stor sorg att få veta att det mest naturligaste vi vet inte fungerar.

Vi har fått en massiv utredning, sista delen pågår just nu. Så här har vår resa sett ut hittils.

Första sperma provet visar på att min kille har för få spermier för att kunna göra mig gravid.

Vi blir remitterade till IVF. 3 månader senare gör vi nytt prov. Där visar det sig att det inte finns spermier, alls överhuvudtaget. Vilken CHOCK! "Men det fanns ju tidigare.." - så vi blir ordinerade biopsi. Där hittar man inte några spermier heller. Så läkaren sätter in en ordination på FSH-stimulernade hormoner (sprutor) i 10 veckor på min kille.

Sedan får vi göra en ny biopsi. Den visar även den här gången NOLL spermier... Vi undrar hur det kan komma sig, det har ju funnits spermier förut enligt första provet. Men enligt IVF-kliniken så kan landstinget göra feltolkningar(!) när det är få spermier eller inga spermier... Jag blir sjukt förbannad och vill stämma skiten ur allt å alla som är ansvariga..! Hur FAN kan man göra ett sånt misstag...

Sista utvägen nu (för biologiska barn och där vi är idag) är att skriva ut starkare FSH-stimiluernade hormoner i 10 veckor... Så vi ska iväg igen snart på sista provtagningen för att kontrollera om det finns några spermier...

Vi har efter mkt OM och MEN funderat på att donera spermier. Tydligen är det kort väntetid. Och ingen behöver veta att barnet inte är hans biologiskt för man får en donator som är jättelik killen. Vi har även påbörjat adoptionsresan med utbildning och utredning.

Vi har kommit fram till insikten - efter många sena nätter med rödsprängda ögon - att vi vill ha barn, oavsett om dom är biologiska eller inte. Vi vet att vi skulle bli toppenföräldrar och vill ha någon att ta hand om. :)

Lycka till (PMa om du vill prata mer).  

Vill först börja med att beklaga... vet precis hur det känns, har själv varit i din/er sits. Jag och mannen gjorde vår barnlöshetsutrednng förra våren (2014). Jag var tvärsäker på att det var mig det var fel på för att det inte blev några barn... hade kort o väldigt sparsam mens (1,5 - 2 dagar) o klarade mig med bara trosskydd + hade spottings varje månad. Men när utredningen väl påbörjades visade det sig att mannen inte hade en endaste liten simmare. Han fick sen genomgå testikelbiopsi som visade samma sak och vi fick ett "slutgiltigt" besked. När vi först fick veta så rasade vår värld totalt, allt kändes totalt meningslöst. Det som jag tyckte var mest jobbigt var att se bilder/texter på Facebook om folk som var gravida eller just fått barn när vi inte kunde alls. Eller att se / höra barn gråta när man va ute och åkte kommunalt. Det gjorde så ont och kändes så orättvist. I alla fall så blev jag och sambon ställda i kö för spermiedonation inom landstinget (Stockholm) med mellan 1-2 års väntetid. När vi sörjt ett tag bestämde vi oss för att gå vidare. Vi diskuterade alternativen adoption eller spermiedonation som vi skulle bekosta själva. Eftersom vi båda är över 30 o vill hinna med fler än ett barn bestämde vi oss för att prova lyckan i Danmark, på 4:e försöket lyckades vi och vi väntar nu vårt första barn. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss, att göra barn på en klinik är inte direkt något att hurra över, men vi kände ändå att det var det näst bästa alternativet eftersom att jag vill bära o föda ett barn (är ju inget fel på mig, så lite egoistiskt är det väl också), + vi ville va med från dag 1. Sen går det ju snabbare och är enklare än adoption. Vi har gjort allt tillsammans från utredningsdag 1, så även om det inte e mannens barn genetiskt så har han varit med och göra detta barn. Tillåt er att sörja, men bestäm också för när ni måste fatta beslut och gå vidare, för det måste man göra någon gång. Det finns som sagt fler vägar till barn och det genetiska är inte allt. Många kramar och lycka till, ni har en lång och smärtsam väg framför er, men snart blir det er tur också... trodde heller aldrig någonsinn att jag/vi skulle få barn, men livet ville annorlunda även fast vägen dit var lite mer krokig än för andra. *Kramar*

Ps. Du har inget att skämmas för, det är mer vanligt än man tror att det är svårt att få barn, det kan vara något genetiskt hos din sambo som varken han eller du kan rå för, det bara är så och det kan ha uppstått redan när han själv va ett foster. Googla "azoospermi" så kan ni få fram möjliga orsaker. Azoospermi behöver inte synas på utsidan, det kan va så att endast spermieproduktionen inte funkar. Så e det för min man, skulle aldrig kunna tro det genom att bara se på honom. Han e helt frisk o normal för övrigt. Finns även en dokumentär på Svt play som heter "Kärlekens mirakel", ett program från deras arkiv och vetenskapens värld. Filmen förklarar noggrant och med fina bilder hur mkt som måste stämma för att det ska bli ett barn, det e inte bara spermier och ägg utan mkt annat som ska klaffa. Önskar själv jag hade sett den när vi mitt uppe i utredningar, hopplöshet m.m.

Ps2: Tillåt er att sörja, vara arga, frustrerade, ta avstånd från vänner och bekanta ett tag om ni känner för det. Det e helt naturligt i den situation ni nu befinner er i. Vissa dagar är livet bara för jävligt rent ut sagt och man vill inget annat än att ligga kvar i sängen hela dagen. Gör det om det e vad ni känner e bäst just då. Men glöm inte att sluta leva också, ta hand om varandra, gör saker ni tycker är roliga när ni känner för det, åk bort och skäm bort er själva. Allt är nytt just nu, men ju längre tiden går desto mer kommer ni börja leva på ett nytt sätt. Har ni andra drömmar än barn, passa på att förverkliga dem under tiden samtidigt som ni kör barnracet med utredningar m.m. vid sidan om. Anklaga inte varandra, det e ingens fel att det e som det e just nu. Och se till att göra så mkt som möjligt tillsammans, det stärker er er som par. Klarar ni det här klarar ni stora påfrestningar längre fram också.

Hej, förstår er situation sitter i samma sits, september förra året fick vi samma ord slängda i ansiktet. För en vecka sedan gjordes biopsi och även där var resultatet negativt. För er behöver de ju inte vara ett negativt resultat på biopsin så än finns det hopp! Vi har under tiden vi väntade på biopsin och andra undersökningar gjort oss redo för det värsta att det inte skulle finnas några spermier. Vi har tittat på alternativen och har nu bestämt oss för spermiedonation, vi har inte vant oss till 100% med tanken på att min man inte ska få föra vidare sina gener och visst är det jobbigt när det inte blivit som man tänkt men ändå har vi funnit någon form av glädje i att vi ändå med största sannolikhet inom något år kommer att vara föräldrar! Låt det kännas jobbigt, låt känslorna komma, diskutera med varandra och finns där för varandra.. Kämpa på, på något vis blir det bättre med tiden!

Vi är också i er situation och jag känner igen dina känslor. Vi fick första beskedet i september och det definitiva i februari. Det har varit ett helvete rent ut sagt att gå igenom detta. Men man klarar mer än vad man tror. Jag säger som de här ovan. Även om man tänker "ja så känner dem men jag kan inte tänka mig donation" så kommer man ändå dit även om man inte tror det. Jag har bloggat under vår resa och imorgon ska vi iväg för ett första insemination-försök. Ja, vi är oroliga och nervösa. Men det var inte såhär vi hade tänkt att det skulle bli. Jag tror att man måste få "kräkas" lite på situationen för att kunna bearbeta den sorg som det faktiskt är. Läs gärna min blogg "Vagentilldig.bloggplatsen.se" se om du har liknande tankar som jag haft. Det är det som hjälpt mig i af. Jag känner fortfarande ingen självklarhet i denna resa men jag hoppas och tror att resultatet ska hjälpa mig till att känna att det var värt det. Det är det jag måste tro. Kram