Vår fina dotter på 8 månader autistisk?

Släpp det och njut av er dotter istället.

Inget av det du skriver säger att hon har autism, men ingen kan säga säker att hon inte har det heller.

Det finns en anledning till att det inte görs någon utredning eller sätts någon diagnos fören barnen är 3 år. Det går inte att säga om 8 månaders bebis har autism eller inte.

Njut av bebistiden, den är över så snabbt.

Hej! Jag förstår att ni är oroliga men tyvärr kommer ni inte kunna få något svar när er dotter är så liten. jag var orolig när vår son var åtta månader och hade kontakt med flera andra som också var oroliga. För flera av dem vi hade kontakt finns idag inget som tyder på autism, vår son fick dock diagnosen vid 18 månader. Därför är det naturligtvis svårt att säga hur det kommer bli för er dotter. Det vi upplevde som starkast var en brist på kvalitet i kontakt och i din åldern ett ointresse av människor. Saker som glimmade var alltid mer intressant. Idag tänker vi faktiskt inte så mycket på hans diagnos. Visst är han lite annorlunda men han är en fantastisk liten kille med mycket förmågor.

Kanske skulle det vara skönt att diskutera er oro med bvc-psykolog? Vi fick ut mycket av det.

Tack för era svar.

Det är ju tyvärr så att det går att förvänta sig några svar nu, utan vi kommer sannolikt bli tvungna att vänta minst 6-12 mån. Det är otroligt frustrerande, och ärligt talat känns BVC inte som mycket av ett stöd - de är ju anpassade för att se till barn som är friska.

Antar jag att skrev mycket för att sätta ord på mina känslor och tankar snarare än att jag trodde att jag skulle kunna få några konkreta svar. Innan vi får något vettigt svar kan ju mycket väl oron vara bortblåst, även om det inte känns så just nu.

Andra som har liknande erfarenheter får gärna tycka till. I det här skedet är det mest givande att få höra om andras upplevelser, även om det inte på något sätt påverkar vår lilla tjej.

Vad för erfarenheter söker du främst, från dem vars barn har autism eller från personer som känt liknande oro när barnen var små?

Men barnet är ju bara 8 månader? Många barn "strular" med maten när man börjar introducera riktig mat. Vårt första barn åt helst bara 6 månaders lasagneburkar upp till hon var året medans sonen äter precis vadsomhelst. Man får väl hitta något som funkar och köra på det under en tid. De lär sig äta förr eller senare liksom, ingen panik!

Sen gällande att ta flaska så tycker jag det oftast är förstagångsföräldrar som har problem med att barnen vägrar flaska. Jag tänker själv att det kan bero på lite olika saker som t ex att man blir tillsagd att inte ge barnet napp/flaska från början för man kan förstöra amning/anknytning. Det är svårare att introducera flaska ju längre man väntar upplever jag. Sen kan det också bero på att föräldrarna ger flaska med fel teknik, att de stoppar in flaskan så lite att barnet inte får bra grepp. Flasknappen ska in långt bak i munnen (precis som bröstvårtan när man ammar)

I det du skriver finns ingenting som verkar minsta lilla konstigt.

En släkting till mig har Aspergers. När hon var baby, så brydde hon sig aldrig om hennes föräldrar försvann ur sikte. Hon kunde vid 8 månaders ålder sitta helt stilla i 4 timmar och titta på TV, och jag såg henne sitta lika stilla i 1 timme för att titta på en leksakssnurra vid 6 månaders ålder. Hennes mamma lyckades aldrig få någon ögonkontakt med henne mer än en kvarts sekund någon gång i vecka - och då fick hon verkligen anstränga sig.
Flickan var inte blyg för andra barn. Hon lade helt enkelt inte märke till dem ...

Egentligen både och. Att ta del av båda typerna av upplevelser är av värde i det här skedet, men kanske ännu mer de vars barn sedan inte visade sig vara autistiska.

Okej, så är verkligen inte vår dotter.

Hon ger ögonkontakt och svarar med leenden (även om det inte är några långa sekvenser) och följer även efter med blicken. Hon ljudar/jollrar lite (kanske 5-10 gånger på en dag), även om hon för 10-14 dagar sedan hade några dagar där hon kvittrade på (mycket för att vara henne, dvs 30-40 min på morgonen).

Det finns ett visst socialt samspel med andra barn, men hon tappar intresset för dem ganska snabbt. Och så verkar hon inte vilja dela med sig så mycket till mamma och pappa heller; hon kan gott sitta tyst och fokusera på sina leksaker (samt pilla med etiketter - en riktig favorit) ganska långa perioder förutsatt att vi inte gör allt vi kan (dansar, sjunger, hoppar upp och ner) för att fånga hennes intresse.

Så det känns verkligen inte som att vi inbillar oss att det är något som inte stämmer fullt ut. Sedan kanske det inte är Aspergers...

Upplever ni att hon hör ok? Barn som inte hör kan tappa jollret. (Jag menar inte att jag tror att det är så, men OM hörseln är nedsatt sparar barnet mkt tid om det upptäcks tidigt)

Tycker hon låter som en normal baby! Njut och oroa er inte!

Jag tycker detta låter fullständigt normalt, allt det du beskriver! Mitt första barn var ett klängigt, missnöjt barn som bara ville bli buret. Vi fick inte en lugn stund. Andra barnet var som en solstråle och fullkomligt nöjd med att sitta och pilla på en kloss i säkert 30 minuter... för att sen övergå till att pilla på något annat. Vi är jätteglada över att ha fått ett sådant barn oxå (ett sånt som "alla andra" föräldrar pratar om som är nöjd med så lite) och är inte det minsta orolig över att något skulle vara fel!

Detta med jollret går verkligen upp och ner också. Några dagar kan det vara jättemycket för att sedan i långa perioder vara väldigt tyst (oftast då motoriken utvecklas). Jag tycker det låter så sorgligt att ni tror att något är fel på barnet, varför kan ni inte bara njuta av det istället. Ni borde båda gå och prata med en terapeut via BVC, för er egen skull och för barnet. Oavsett om det nu skulle vara nåt fel eller inte.

Hon har genomgått två hörseltester (ett strax efter födseln), och ett för några veckor som en del av en utredning kopplat till detta. Då har man kunnat konstatera att det inte är något fel på hennes hörsel. 

Det du beskriver låter helt normalt, jag har två söner, en med autism en utan. Den största skillnaden på dem som så små som 8 mån var behovet av närhet. Min autistiska son var gärna nära men helt okej med avstånd med. Min son utan sov på mig tills han var två år gammal. Min autistiska son grät knappt. Medan min utan gjorde. Faser, perioder, matvägran, slutenhet, blyghet, nattskräck har varit lika.

Största skillnaden är på det sociala samspelet och det kan du inte se nu. Ja en magkänsla är viktig att lita på, men ni måste avvakta. Oroa sig gör man alltid, men ta inte ut oron på något som inte går att bedöma än. Och om så är fallet så är det ett värdigt liv med.

Hon kan ha autism och kämpa med det hela livet, eller vara frisk och bryta nacken vid 30. Det finns inga garantier. Bara att ta sig an det som kommer. Lycka till.

Men inte är väl bebisar så värst intresserade av varandra i den åldern? Min son (idag 4 år och helt "normal" i alla avseenden) var inte det minsta intresserad av andra barn då, mer än att han tittade på dem och sen var det bra så. Han blev aldrig särskilt glad av andra barn. Han var dessutom otroligt reserverad med andra vuxna, svår att få att le och "prata". Däremot var han alltid kelig och kontaktsökande med pappan och mig, ängslig om man lämnade honom osv. Förstår din oro (jag var också en orolig bebisförälder) men tycker inte att det låter som någon självklar symtombild. Vissa barn pratar mer, andra mindre...

Har inboxat dig

Hur har det gått för er lilla tjej?

Tycker hon låter fullt normal. Så små barn är svåra att se tecken på även hos ett proffs. Då handlar det om grova symptom. Vanligt är att Autism börjar märkas på riktigt runt 3 år när de börjar samspela och leka med varandra (inte brevid som innan), där fallerar det ofta för "Autisterna". Ta det lugnt.

Men du, det är precis så 8 månaders ska vara. De fokuserar korta stunder på andra barn, de är mammiga/pappa. (Har 3 barn varav en med Autism). Enda skillnaden i den åldern som jag kunde se i efterhand var att han sällan reagerade om jag gick iväg, ju fler främmande människor destå roligare tyckte han.

Hon kan lika gärna ha en hörselskada eller så är det inget alls. Jag skulle inte oroa mig. Ta det som det kommer, är hon autistisk så är det ingen fara det heller.