När du fick tvåan så...?

Puffpuffpuff

Nu har jag tre barn men svarar ändå. Jag funderade mycket när jag väntade tvåan, kan man verkligen älska ett till barn lika sjukt sanslöst mycket som man älskar det första? Ja otroligt nog kan man det! Har alltid varit noga med att hitta egentid med det äldsta, talat om ofta hur mycket vi älskar och hur stolta vi är och låtit de äldre hjälpa till att ta hand om de yngre det gör dem så stolta!

Det är klart att relationen påverkades när lillasyster kom och jag var tvungen att ge henne uppmärksamhet också. Det blev en del reaktioner i början, men samtidigt är min äldsta dotter så glad och stolt över sin lillasyster och nu när hon är ett år så börjar hon kunna leka mer med henne. Jag försöker ha egentid med äldsta då vi bara hittar på saker själva och samtidigt har hon fått vara involverad i skötseln av lillasyster från början.

Det är en omställningsfas men barn vänjer sig fort och ingen i familjen vill ju vara utan lillasyster.

Jag hade dåligt samvete i början, för att jag inte kunde ge 100 % till storasyster längre som jag gjort innan. Det blev en omställning mest för mig tror jag, hon verkade inte bry sig nämnvärt av att bebisen kom. Hon älskade honom från första sekund och det har aldrig yttrats någon svartsjuka eller "kris".

När den lille var superliten gjorde vi som så att stora och jag hade danslektion varje vecka. Bara hon och jag. Vi cyklade mycket tillsammans, jag tog henne på utflykter medan pappa fick vara med lillen då han sov och liknande. Just för att det var jag som var så låst av amningen ville jag passa på att ge henne 100 % av mig åtminstone några tillfällen/ vecka.

Sedan kommer man ju in i det efter några månader. Då är syskonet en självklar del av familjen och man glömmer hur det var innan den lilla inkräktaren kom . Klart ni ska ha fler barn!

Nu har jag tre barn, men kände på samma sätt som du när jag väntade tvåan. Skuldkänslor gentemot det barn jag hade. Jättevanligt....om det är någon tröst .

Nu är mina första två "stora" - 6 respektive 7 år , så har lite perspektiv på det hela. Relationen till mitt första barn förändrades inte på något sätt. Däremot så innebar det tveklöst en omställning för alla inblandade. Jag tror att det är viktigt att tänka på att det just är ett slags "intruder" för det första barnet. Han/hon har ju ingen relation till det nya barnet som man som förälder har och någon som plötsligt finns där och som han/hon måste förhålla sig till....som tar mammas och pappas tid och uppmärksamhet. Det äldre syskonet har ju aldrig behövt dela, vänta etc förut vad gäller just mamma och pappa.

Förskräcks inte OM det skulle dyka upp jobbiga känslor någon gång hos barnet - avund, maktlöshet, ilska, sorg - det är helt ok. Det är inte "fula" känslor utan helt ok att känna. Bekräfta, kramas och lev tillsammans . När vårt tredje barn föddes så var de första två lite äldre (han är drygt 1,5 år nu) och det här med att ha ett syskon och vad det innebär var hemtamt så att säga (hos både barn och föräldrar ), så var det enklare. De var ju också äldre med större förståelse, tålamod och helt enkelt mer självständiga.

Med tre barn så skulle jag säga att ett syskon trots allt är den största gåva man kan ge sitt/sina barn. Det är fantastiskt att se dem knyta an till varandra och omsorgen om, tryggheten i varandra. Och ja, det bråkas....mycket . Överlag skulle jag säga att för varje barn och med tid så har relationerna blivit bättre - mellan både oss föräldrar, mellan barnen sinsemellan och mellan barn-förälder. 

Det kommer att bli finfint, Men jobbigt periodvis också . Slut på lugnet....definitivt .

Verkligen TACK alla!!! Känns så otroligt skönt att höra många olika upplevelser kring detta!

Var inte meningen att bara tvåbarnsföräldrar skulle svara så jag beklagar om det var det intrycket jag gav haha :)

Och det här med sömnen.. MÅSTE det vara så att man sover sjukligt lite för att man har två eller fler barn? Vad om man lägger sig 20 samtidigt som barnen? Under de tio timmarna det ska sovas hinner man ju själv få minst sex timmar va?

Jag blev mer förälskad i första barnet när andra kom. Och mer förälskad i andra barnet när tredje kom. Det kanske är någon slags fiffigt konstruerad kompensation?

Vi har fått sova bra med alla barnen. I början har de ju inte koll på natt och dag men våra har fattat det efter en vecka eller två och har sovit på nätterna. Med första vet jag att det blev sena vanor. Han somnade sällan före kl 23 och det blev ordning på det först när han började dagis. När andra kom så var det också rätt sena vanor till att börja med men det rättade snart till sig. Tredje, som är tre månader nu, sover från ca 19.30-20 till 7-8 på morgonen, bortsett från amningen då. Men hon sover ju när hon äter och eftersom vi samsover så hinner hon knappt gny innan jag vaknar till, ger henne bröstet och så somnar vi om lika fort.

Känner igen känslan, väldigt vanliga tankar det där skulle jag tro. Jag kunde inte alls se innan hur jag skulle kunna älska någon så starkt som jag älskade min förstfödda men det var inga problem, hjärtat är stort nog på något märkligt sätt Jag tycker du beskrev det lite komiskt och bra i din ts, det där med "intruder", hög igenkänning där. Men som sagt, det gick vägen. Jag var inte enbarnsförälder jättelänge, vårt andra barn tittade ut när vår dotter var 18 månader och han var planerad och väldigt välkommen. För mig var det mycket lättare då, jag upplevde inte vad andra kallar tvåbarnschock. Jag var beredd på ett annat sätt, fick nog lite av en enbarnschock och var en osäker nybliven förälder. Med tvåan var jag mer avslappnad och hade hittat mig själv i föräldraskapet och insett att man inte behöver göra det svårare än det är. Med ettan krånglade jag gärna till saker för att jag inbillade mig att något skulle vara på ett visst sätt. Många gånger onödigt.
Föräldrars situationer och förutsättningar ser ju olika ut, vi planerade mycket mer inför andra barnet och såg en möjlighet att vara hemma en längre period tillsammans efter hans födelse vilken vi tog. Jag vet alltså inte hur det är att under den första tiden vara ensam en stor del av tiden. För oss och säkert våra barn gjorde det mycket att vi var två föräldrar hemma i stort sett hela tiden. Vår äldsta var ju så liten fortfarande så den biten var viktig för oss inför och med det  fick jag sova när jag ville i stort sett om det inte var amningsdags;) Hade jag varit ensam hade jag kört på sele/sjal (fint att ha händerna fria) om barnet tyckte om det och samsovning vid amning i alla fall, skönt om man får till det och kan sova samtidigt. Men dela tycker jag man gör klokt i att göra oavsett, man är två om att skaffa barn och för att vara en bra förälder behöver de flesta sömn och få andas och vara själva då och då och jag har svårt att se att det finns ett viktigare "jobb".  Det finns inget som fungerar för alla barn och föräldrar, man får känna sig fram och hitta det som passar det enskilda barnet och med det underlättar annat.
Idag är våra barn 6 och 7 år och jag kan ibland röras till tårar när jag ser dem tillsammans, deras tighta band. De gaddar ihop sig mot oss och har hemligheter som ingen annan får ta del av, de bråkar och är oense men blir lätt ledsna när den andre är ledsen, de har interna skämt, de skyddar den andre. Idag nattade jag dem tillsammans och de somnade tätt ihop, jag tittade precis på dessa underbara varelser och lillebror har sin arm om storasyster. Vanligtvis läser jag för en och pappan för den andre men idag är inte pappan hemma. Idag lät jag det vara efter sagan (de önskade prata själva enligt dottern) och de somnade nån minut efter detta snack i hennes säng var vi läste. Det är ett sånt där ögonblick man tänker, finns det något vackrare?

Och ja, vi har delat upp oss en del som andra beskriver och mer ju äldre de har blivit. Jag och vår dotter delar intressen som jag och min son inte delar och så tvärtom, de delar sådant med pappan de kanske inte delar med mig. Vi har mycket familjetid också men den där egentiden med ett av barnen kan jag verkligen uppskatta. Mycket därför läser vi också för varsitt barn vid nattning (kör varannan kväll) då det vid läsningen här också är mycket prat som kommer fram på ett annat sätt om man bara är med med mamma eller pappa.

Jag var en överbeskyddande hönsmamma till första barnet. När andra barnet föddes, så fick storasyster äntligen lite utrymme för att utvecklas. Jag var inte där och "hjälpte till" med allting, utan hon fick pröva själv. Hon blev tvärt väldigt stor, men det var till hennes fördel. Om inte tvåan kommit, så hade jag antagligen fortsatt att betrakta henne som en baby, fast hon var nästan 2½ år gammal ....

Till en början blev ettan åsidosatt från min sida pga att jag i princip alltid satt och ammade men sambon spenderade mycket tid med ettan. Nu är tvåan ett halvår och jag gör jätte mycket saker med ettan och myser osv. Tycker det går bra fast man märker av en del svartsjuka.