"Det värsta är att förlora..."

Det värsta som finns är att förlora ett barn... eller? Är det så?

Först vill jag be om ursäkt för alla eventuellt ömma tår jag trampar på nu, men sedan vill jag resonera lite kring det slitna klyschiga uttrycket ovan.

Ja, kanske är det värsta som kan hända att man förlorar ett barn, om man är vuxen. Men om vi vänder på det, ser barnets perspektiv? Vad är värst få? Förutsatt att vi tänker oss att döden är värst för dem som blir kvar. I så fall, tänker jag mig att sorgen är svårare för barn som förlorar sina föräldrar an tvärtom.

Vuxna har sådana möjligheter att uttrycka sin sorg, att bli sjukskrivna, att få psykologhjälp och gå med i sorgegrupper. Vuxna kan söka hjälp. Barn i sorg behöver ofta hjälp med den saken, men vad hände rom den inte får det?

Medveten om att det kanske inte är logiskt att ställa en sorg mot en annan så gör jag det ändå.

Jag förlorade min mamma i cancer när jag var i övre tonåren. Det är många år sen nu, men ibland tänker jag att det hade varit bättre om det hade varit jag som dött.

Jag fick ingen som helst hjälp efteråt, hade växt upp ensam med mamma. Under de sista åren levde jag med henne när hon var sjuk. Jag stoppade huvudet i sanden och bara gjorde allt som var nödvändigt, och jag fixade det. Men jag sörjde aldrig. Nu i efterhand så tänker jag att om jag varit vuxen när det hänt så hade jag sökt hjälp, jag förstod inte då att jag borde ha gjort det. Och ingen annan heller tydligen...

Några tankar om det här? Förstår ni hur jag menar?