Kan inte sluta tänka på att spola tillbaks tiden

Aldrig känt såhär i hela mitt liv. Jag har i princip alltid varit en ensamvarg. Ofrivilligt & frivilligt.

Jag älskar henne. Jag känner att jag gjort bort mig totalt. Ena stunden säger min ena del att jag inte alls skämt ut mig, medan den andra delen säger att jag gjort det och lösningen av smärtan är att helt enkelt välja döden.

Jag vill spola tillbaks tiden till November. Det var halloweenfest och jag vart bjuden. I tron om att hon skulle dyka upp där så gick jag dit. Väl sminkad och nöjd med min kostym. Men hon dök aldrig upp.

Festen var kul och jag har aldrig varit på någon halloweenfest förut, jag gillar att klä ut mig så visst hade jag trevligt. Men jag önska att jag valde att knacka på hennes dörr istället. Och bjuda henne på filmkväll. En skräckis skulle vara passande.

Jag var så otroligt blyg av mig. Jag frågade inte ens hennes nummer. Tänkte hela tiden att det var för tidigt och det kom upp andra ursäkter så som hon vill ändå inte ha mig, eller det är ''fel tillfället att fråga''.

Jag avskyr mig själv.

Jag fick nog - Min försvarsmekanism tog kål på mig. Jag inbillade mig att hon tyckte om mig. Trots allt, hon verkade vara så bekväm i min ensamhet. Liksom när vi var själva, delade hon all sorts hemligheter med mig. Det betyder väl någonting. Visst måste det?

Jag lyssnade väl och gav god respons.

Hon sa till och med själv första gången vi var ensamma med varandra. Vi såg film.  Och under filmens gång så började hon prata om sina jobbiga saker. Det som hon varit med om.

Kändes så fantastiskt att hon kunde vara öppen. Kändes besvärade att någon som hon varit med om ditten och datten. Hon utstråla dålig självförtroende. Och därmed försvarsmekanismen att hon känner att ''Hon inte duger till'' min närhet. Liksom att hon gillar mig men vågar inte visa det.

När vi var med kompisgäng så var hon annorlunda. Hon pratade inte så mycket med mig. 

Och verkar mer intresserad av att prata med hennes väninna i kompisgänget. Antingen väninnan eller en annan man som då är homosexuell. Jag kände och undrade hela tiden vad som var fel med mig. Och är hon bara snäll emot mig bara för att vi är ensamma?

Med tidens gång började jag känna att jag ville ta mer uppmärksamhet åt mig. Samtidigt vara humoristiskt. Alla mina vänner verkade mer eller mindre uppskatta det. Förutom hon, hon sa ingenting, verkade inte ens reagera så jag antar att hon inte alls uppskattade det. Jag avskyr mig själv.

Jag önskade bara att jag frågade om hennes telefonnummer. Nu känns det bara som om hon hatar mig.

Hon sa dessutom till hennes väninna att hon tyckte jag var obehaglig då hon fick för sig att jag hade följt efter henne vart hon än var.

Det stämmer inte - Hennes väninna förstod inte heller riktigt vad hon menade.