Hur orka med två diagnosbarn? och specialpedagog kommit fram a

Jag har en son som står i väntan på utredning då han troligtvis har aspbergers. Vi har under två år kämpat för att han ska få hjälp i skolan och skolans pedagoger försöker verkligen, men de är underbemannade och hinner inte så mycket som skulle behövas. Han hamnar i ständiga konflikter, gråter ofta här hemma och självkänslan är långt ifrån bra. 

Min andre son är ett klassiskt exempel på adhd, även om jag hela tiden hoppats på att han ska lugna ner sig allteftersom han blir äldre. Men det har snarare blivit tvärtom, och nu har vi i samråd med förskolepersonal kommit fram till att det nog är bra om även han utreds, så han kan få den hjälp och stöttning han behöver när han börjar skolan. 

Vardagen fungerar någorlunda med hjälp av fasta rutiner och mycket förberedelser. Det värsta är nog att killarna fungerar så olika att det blir ständiga bråk, konflikter och utbrott. Men det som tar mest energi är allt runtomkring. Maktlösheten över vad mina barn ställer till med på förskola/skola, pressen från skolan om att få en utredning, samtal till BUP för att försöka skynda på utredning, samtal på BUP med psykolog och kurator som säger att extraresurs behövs i skolan, möten på skolan för att försöka få till åtgärdsprogram, ytterligare möten för att åtgärdsprogram inte fungerar eller inte följs, strider med rektorn om detta etc. Att försöka klara av att jobba trots att alla möten ligger på arbetstid. Och så den ständiga oron för hur barnen ska klara dagen på skolan/förskolan och om de ska hamna ännu mer utanför på grund av sina beteenden.

Hur ska man orka?