Tokkär i en kvinna

Hur reagerar hon på hur du är nu respektive hur du var då?

Vad sägs om att vara dig själv? Skulle hon intressera sig för dig oavsett vilken attityd du har mot henne gör du dig själv en väldigt stor tjänst genom att ha visat den riktiga.

Jo, verkar bli någon form av positivet. På sätt och vis.

Hon försökte ha kontakt med mig häromdagen. Och log något oerhörd fint.

Fast å andra sidan. När jag ALLTID är ensam med henne går det hur eneklt som helst att tala med henne.

Hon verkar också visa vis intresse mot mig.

OBS! Jag är uppe i stress. Fortsätter mer detalj imorgon förmodligen.

Du har så himla rätt!!

Jag var mig själv. Ända sedan i September har jag varit fullständigt tokig i henne.

Jag var - Ödmjuk, försiktig, smått osäker & blyg.

Men jag talade väl, gav henne tips om saker och ting. Vi filosoferade och liknade. Jag var en god lyssnare.

Jag fick smaken av att hon var osäker i min närhet, liksom att hon hade detsamma känslor för mig som jag har för henne.

När vi var med i ett gäng, liksom när vi umgicks med andra människor samtidigt. Så hade hon en annan atidyd mot mig. Nästan likt det som jag var mot henne häromdagen. Suckar. Låter nedlåtande mot mig. Vid ett tillfälle ''imiterade'' hon mig genom att förnedra mig på ett sätt som kunde uppfatta som om jag hade konstig röst, eller talade konstigt.

När jag sa någonting så ''imiterade'' hon såhär - ''Humphumpuhumfuhumpfum'' - ''Humpumhumpumhumpum''

Jag vart oerhörd sårad. Inte arg. Utan bara sårad. Tänkte tankar så som - ''Varför pratar jag konstigt. Varför kan jag inte duga till'' - O.s.v.

Men när vi var ensamma var det så otroligt fantastiskt! Hon delade sina hemligheter med mig. Liksom hade stor pålitlighet mot mig, och pratade om sin bakgrund, sina bekymmer. Sitt mående. Jag vart glad över att hon kunde vara så öppen emot mig. Och jag var lika öppen mot henne. Det kändes verkligen som om hon kände detsamma som jag kände för henne.

Men när det väl kom till att vara i ett gäng, hade hon en annan attityd mot mig. Och det kändes som om hon är bara ''snäll'' emot mig, bara för att vi var ensamma. Hon gav mig mixade känslor och gjorde mig förvirrad för vad hon kände.

Jag stod inte ut, och bestämde mig för att tala om för henne hur jag kände. Hon kanske helt enkelt endast är osäker och vill att jag skall ta det första steget. Så jag förklarade mina känslor.

Hon gav mig responsen att hon inte kände sig redo för att binda sig. Inga tecken av att hon inte kände likadant visades. Dock känns det fortfarande som om hon känner samma sak.

Efter Jullovet, ändrade hon sig. Små retade mig, eller lättare sagt - Små skojade med mig. Pratade med mig på mer bekvämare sätt.

Men sedan hände det igen. Och hon slutade säga hej, när vi var i kompisgänget. Jag kommer nästan alltid, lite senare än andra där vi skall ses. Och hon skippar att säga hej. Och det känns som om jag får kniv i hjärtat!

Men vid ensamheten är det precis det som jag har berättat hur det är. Det är så fantastiskt!

Jag vet inte varför. Men jag ville och fick lusten till att göra detsamma sak. Visa att jag är självständigt. Att jag inte är den mannen som är på henne hela tiden. Jag ville inte vara den som klöser på henne så fort hon finns i rummet. Även om jag inte gör det, men ändå stämmer det att jag stannar kvar i detsamma rum som hon är i.Därför tog jag beslutet att försöka försvinna i det rummet hon finns i. För att verka som om jag kan leva utan henne. Att inte vara den jobbiga mannen.

Men något blev fel, och jag visade istället en person som ignorerar henne.

Nu har jag skuldkänslor . . .Och rädslan över att jag har sabbat kontakten med henne.

Tror ni jag har sabbat kontakten med henne?
Eller kan detta vara någonting positivet?

Jag har ju inte varit RIKTIGT ELAKT mot henne.

Mer som en person som har suckat endast en gång.

Och bara allmänt lämnat rummet där hon har varit och liknade små saker.

På Måndagen kan jag vara mig själv. Det är lov nu, och kommer förmodligen inte träffa henne på hela veckan. Men nästa vecka liksom efter lovet. Kommer jag träffa henne. Och då kan jag återgå till mitt gamla jag. Tror ni att det går bra s¨å?

Eller har jag sabbat totalt?
Borde jag komma fram och be om ursäkt för dessa små saker?

Jag har absolu skuldkänslor och jag vet inte ens vad som flög i mig :(

Be inte om ursäkt, låtsas bara som inget hänt och börja bli ditt "snälla" jag igen på måndag, både när ni är ensamma och när ni är i "gänget". Hon tror säkert att du inte är intresserad längre om du är nonchalant mot henne.

Att vara nonchalant hjälper på traven att inse att jag är en bra man?

Liksom att hon nu förstår vilken bra karl jag egentligen var, innan jag blev nonchalant?

Nu känner jag att jag har svårt att förklara vad exakt jag menar - Men hoppas att ni förstår . .

Jag ville så gärna köpa Alla-Hjärtans-Dag present till henne. Tror ni att det är försent?

Men du! Är det ändå inte en positiv sak att be om ursäkt, tror du?

Eller ''förlorar'' jag bara om jag ber om förlåtelse, och förklarar för mig?

Nej du ska absolut inte vara nonchalant. Sluta upp med sådana dumheter och spel och bara var dig själv. Du får kanske börja om lite från början nu och visa att du är snäll och ödmjuk. Köp en alla hjärtans-dag present om du vill, men överdriv inte, ni är fortfarande "bara vänner".

Åh, Gud! Dessa skuldkänslor tar verkligen kål på mig!

Vad var det som flög i mig?
Hur kunde jag vara så dum?

Jag var så otroligt dum och lyssnade på internet.

Jag känner mig dum i alla möjliga punkter. .

Det kanske inte är så illa som jag tror att det var?

Jag menar: Hon försökte prata med mig och jag gav henne respons -  Småord och därefter lämnade jag rummet.

Jag gick förbi henne och sade hej då. Hon sa: ''Hej då. Bra spelat idag''
(Spelade nämligen upp en föreställning)

Jag sa tack, och gick med raskt takt.

Varav hon säger: ''Lycka till imorgon. Och övermorgon. Och över över morgon'' Och log åt mig gjorde hon.

Några dagar framåt, så frågade hon vad mitt namn betyder. Vi var då i ett gäng. Så jag skippade att svara. Och frågade om och om igen.

Där jag suckar, och svarar henne vad mitt namn betyder.

Allt var - Som du sa. Ett spel. Jag vet inte ens varför jag gjorde så. Herregud. Dessa skuldkänslor, jag känner mig som ett fån.

Och tänk om hon nu börjar ignorera mig?!

Jag kan inte leva såhär.

Självmord, självmord, självmord. Kommer upp i tankarna om och om igen . . .

Du kan inte prova bjuda ut henne då? Så får ni vara ensamma och lära känna varandra lite mer :)