Umgängesansvar

Han är vuxen och själv ansvarig för sitt egna föräldraskap. Så länge du inte hindrar hans umgängesförsök har du gjort ditt.

Meddela honom (skriftligen) att umgänget från och med nu är upp till honom. Och att du är samarbetsvillig men att både initiativ och genomförande måste komma från honom själv.

Ni har ett gemensamt ansvar för att se till att umgänget genomförs så det krävs alltså en viss aktivitet av dig, till exempel genom att du försöker få tag på fadern över telefon inför umgängen. Det är dock lika mycket hans ansvar som ditt och om han inte medverkar så kan du inte klandras för det.

Varför det? Den enda gången ts behöver kontakta fadern inför umgängesbesöken om väl om det uppstått något oväntat och att umgänget behöver ändras på något sätt.

Om jag tar ett exempel från mitt eget liv. Pappan till mitt barn var rätt tydlig med att han inte ville ha umgänge med barnet. Jag meddelade honom då att han är välkommen att kontakta mig när helst han ändrar sig och vill återuppta umgänget med barnet. Han kan hitta oss på eniro eller skattemyndigheten om han vill. Enda gången jag skulle kontakta honom igen är om vi skulle flytta utomlands eller få skyddade identiteter så att han fortfarande kan komma i kontakt med oss om han så önskar. Och jag har fått det förhållningssättet okejat av familjerätten.

Jag har fått uppfattningen att om jag försöker att tillmötesgå hans önskemål om umgänge så har jag uppfyllt min del av avtalet så att säga. Det är inte mitt ansvar att jaga honom, speciellt när barnen inte är sådär överbegastrade över att fara iväg stup i ett heller och hanågot oftast har invändningar på mina förslag.

Den uppfattningen stämmer inte. Du bör nog prata med en advokat som är inriktad på familjejuridik om du vill vara säker om att du gör rätt. Att barnen inte "vill" spelar ingen roll för du är skyldig att uppmuntra barnen att åka.

Vad barnen själva tycker är mindre viktigt eftersom barn ofta inte vet vad som är bäst för dem.

Men du har rätt i att du inte behöver jaga pappan. Umgänget är i första hand hans ansvar. Ditt ansvar är att se till att vara anträffbar (och se till att pappan har dina kontaktuppgifter) och samarbetsvillig när han kontaktar dig angående umgänget.

Fast i detta fallet så är jag beredd att lyssna på barnen och låta dom ha en egen fri vilja. Det har förekommit för mycket bråk både fysiskt och psykiskt mellan pappan och hans sambo när barnen varit där så när dom påpekar att dom inte vill så måste jag ändå lyssna.

Men fortsättningsvis så kommer jag att lägga över ansvaret av planerandet på pappan så får vi väl se hur ofta han får till det. Jag tycker inte att det är sunt och verkligen inte bra för barnen med så lite umgänge och att pappan tror att han kan ställa in när han vill och låta det gå flera månader emellan och sen låtsas som ingenting och tro att barnen är helt ok med att bli svikna när dom ställt in sig på att åka och det sen inte sker någon träff på lång tid. Han hör inte ens av sig per telefon för att höra hur det är med dom utan är ofta helt frånvarande och svarar bara med ett sms till mig att han inte kan den och den helgen. Han är ofta helt frånvarande i flera månader från barnen för att sen helt plötsligt dyka upp och acceptera en umgängestid men aldrig någonsin att han har frågat hur barnen har haft det eller intressera sig för vad dom gjort sen dom sågs senast.

Usch, jag blir så less och förstår barnens allt större ovilja.

De senaste månaderna har jag märkt att de tyr sig allt mer till min nya man och aldrig någonsin att dom nämner sin biopappa spontant.

Oj, nu blev det långt men så ligger det iallafall till.