hur mycket ansvar ska ja behöva ta

Har du berättat de för honom och sagt vad du känner?

Min spontana tanke är att ni blir särbos, tills han börjar ta sitt ansvar för dottern.
Dvs åtminstone tills han skaffat jobb på hemmaplan och verkligen kommit in i rutinen att ta hand om henne.

Du tar det ansvar du känner är ok och som NI är överens om.

Ni måste helt klart sätta er och prata om detta. Mitt förslag är att du sätter dig ner och funderar över hur mkt du vill och är beredd på att ta. Vill du ta ngt överhuvudtaget? Några dagar då o då, en vecka i månaden, fungera som stöd dagligen (men inte fyllt ansvar) eller inget alls?

Vi här på FL har helt olika förhållningssätt till ansvar runt våra bonusar och du kommer få en massa olika "råd" och "krav" på hur du SKA göra, men den e da som kan säga hur mkt just DU vill engagera dig är just du.

Så sätt dig ner och fundera över vad DU vill. Sedan sätter du dig med din man och går igenom den listan. Om lösningen är som Ess föreslår här ovan, att ni får bli särbos ett tag, så är det kanske så ni måste göra.

Du är din mans fru. Inte hans barnvakt och inte barnets mamma. Det är ledsamt att hennes egen mamma inye kan ta mer ansvar men går inte det så är det upp till din man att ta ansvaret, inte dig.

Du kan även ringa Bris för att bolla lite hur du ska gå tillväga för att få honom att ta sitt föräldraansvar. 

Jo jag har sagt jag inte orkar så mkt. Men visst kan ställa upp nga dagar.

Men det spelar ingen roll
säger ja till, blir  han bara arg o tycker jag klagar på han.
Vilket jag iof gör,
men jag försöker reda ut det. Men slutar alltid att jag blir ledsen och han vägrar kommunicera och blir arg. Och säger måste ju jobba annars kan vi inte bo i huset.

Våddå hellre vara tsm och bo i en lägenhet, än inte träffas nästan alls tycker jag.

Sen  är jag inte sån man kan  inte ändra sig direkt förren man får nytt jobb. Men han söker ju inga jvanliga jobb för han säger han inte vill jobba så.

Tycker faktiskt synd om dottern, under hela seperstionen från mamman, fanns han inte där ,när hon behövde som mest tröst.
Då lät det
jag kommer kanske få fast arbete här men det är  ju bara 3 månader kvar av 5 typ. Plus det  är researbete. Jag trodde då han skulle om nåt söka annat jobb under tiden pga av henne. Men ne.

Särbo tänker jag inte bli, flyttade 36 mil för bo med honom. Så flyttar jag flyttar jag tbx.

Är besviken ledsen arg och vet inte hur man pratar med han längre. Jobbigt när man älskar någon att det är så

Har ni gemensamma barn?
Annars ta ett allvarligt samtal med honom, att ser han inte till att börja söka hemma jobb så kommer du att lämna honom.
Gå inte in i något samtal där han kan anklaga dig och du blir ledsen. Bara lägg fram det du vill ha sagt, sen vänder du och går därifrån.

Men om du tar upp att du kommer att flytta om det inte blir en förändring, så måste du va beredd att verkligen göra det. Så tänk igenom det en gång till innan du ev tar upp det.

Ne vi har inga gemensamma för jag e rädd det ska bli så den inte träffar sin pappa så mkt då, så tänker inte skaffa förren vi rett ut detta.

jo ska försöka tänka ut ett bra sätt lägga upp det på. Män verkar inte prata samma språk som vi kvinnor precis. Tack för era kommentarer