Frågor till er som är 30+ och lyckats med IVF

Nu är vi inte oförklarligt barnlösa utan fd barnlösa pga få spermier. Vi gjorde alltså icsi. Det tog 3 behandlingar o 9-10 försök innan jag blev gravid första gången. Ett färskförsök. Andra gången gick det direkt. Barnen är 2äggstvillingar med 2 år emellan (samma äggplock!) Jag var 32 år försra gången (när vi lyckades) o 34 år andra gången.

En fundering, varför insemination om ni inte vet vad som är fel? Eller vem det är fel på?

Nej. Jag blev gravid vid 39 års ålder,men fick MA. Inte lyckats sen dess heller. Upptäcktes nämligen vid IVF att mina ägg har usel kvalitet.  Många fel upptäcks först vid IVF så "oförklarlig infertilitet" finns egentligen inte-det är bara det att man inte upptäcker nåt i utredningen. Normalt sett lyckas dock de flesta som gör IVF mellan 30 och 40 och flera även efter 40. Så det är absolut nåt ni bör göra! 

Tack för svaren! Vi valde att göra inseminering pga min stora (eller rättare sagt enorma) rädsla för att göra IVF. Även om de inte hittar några uppenbara fel så kan inseminering öka chanserna eftersom sperman prepareras så att bara de bästa simmarna kommer med och så placeras de ju nära ägget så att de inte ska behöva simma så långt... Nu har vi iaf gjort 3 misslyckade inseminationer och står återigen inför valet att göra IVF eller inte... Jag vet i ärlighetens namn inte om jag fixar det...(varken fysiskt eller psykiskt). Skulle känt mig mer manad att genomgå en IVF om jag visste att våra problem faktiskt går att lösa med IVF, det har vi ju ingen aning om. Känns för jäkligt att behöva "köpa grisen i säcken" så att säga. Börjar dock känna mig väldigt ensam om att tycka så här, alla andra verkar själaglada över att få sätta igång med IVF, det måste vara nåt fel på mig :(

Hej!

Jag är 33, och var också väldigt tveksam till IVF. Men vi kom till steget då det inte fanns nåt annat alternativ. Vi är oförklarligt barnlösa och hade försökt 2,5 år. Och inte ett enda plus i sikte. Jag var orolig för hormoner, för att allt skulle göra ont osv. Men bestämde mig ändå för att försöka.

Hormonerna var verkligen inget problem, märkte knappt av dem. Äggplocket gick smärtfritt och var en ganska häftig upplevelse. Och vilken känsla att få följa vårt lilla ägg på så nära håll! Vi fick tillbaka ett embryo och lyckades bli gravida på första försöket. Oväntat men fantastiskt!

Resan under tiden har varit psykiskt påfrestande, men idag var allt värt det! Man kan ju få olika besked under resans gång, jag hade tydligen en polyp i livmodern och man trodde först att jag inte skulle kunna göra en återföring innan den plockats bort men den blev mindre bara några dagar senare. Men då trodde jag att det var kört... Det går som sagt upp och ner.

Lycka till!

Chansen vid insemination är mellan 10-15% att bli gravid. Vid IVF mellan 20-50% beroende på ens egna förutsättningar. Gör du korta metoden är det max två veckor du tar sprutor och f.ö bara progesteron. Det värsta är tiden efteråt,väntan på besked.

Vill bara säga att även med en diagnos så har du inga garantier vid ivf, det är samma roulette för oss alla - huruvida man lyckas eller inte.

Så mitt råd är att testa ivf, det är inte så farligt som du tror och du kommer definitivt att vara stolt över dig själv, om du gör det.

Se till att få mycket info om de olika metoderna. Med den långa höll jag på att bli överstimulerad men den korta passade mig perfekt. Antar att man innan inte vet vilken som passar bäst för olika personer, men se till att vara påläst! Det jag tyckte var läskigt att ge mig själv sprutor i magen, men det är bara att försöka slappna av o minnas varför man gör det.

Lyckades på första försöket! Fick tillbaka ett guldägg och har sex st i frysen. Var vid äggplocket 32år o fick dottern vid 33. När hon är över 2 år tänkte vi väl försöka oss på ett syskonförsök- äggen i frysen åldras tackolov inte!

Tack så mycket för era svar! Jag och sambon har bokat in oss för IVF-möte nu på onsdag. Då ska det bestämmas vilket protokoll, vilka mediciner osv... Jag är fortfarande rädd men efter att ha läst mycket om IVF här på familjeliv så känns det iaf lite bättre. Tack igen ni som har peppat mig!

Lycka till! Det kommer gå bra! Jag gjorde långa programmet med spray följt av sprutor - allt gick jättebra! Fick testa en spruta när jag var på kliniken o det kändes knappt! Knepet var att få tag i lite hull :)

Själva äggplocket var lite obekvämt men gjorde inte särskilt ont! Så fort jag "kände ngt" gav de mig lite extra smärtstillande. Kunde ta långprommis dagen efter men vilade samma dag! (gjorde på ackis i uppsala)