ont i själen idag. .

Inne på 9.e året och 11 IVF:er inkl. flera ED. Man orkar för att man måste. Och i vårt fall p.g.a att vi slopat fertila,gravida och småbarnsföräldrar i umgänget. Skulle aldrig stå ut med det så där ska du ha en eloge för att du försöker! Men visst känner man sig uppgiven. Vissa dar är värre än andra och då vill jag hellre dö än kämpa vidare... Man får dock aldrig svar på frågan "varför" så den försöker jag släppa-man blir bara knäpp annars! Att läsa om tjejer som ska göra sin 7.e abort eller veta att de som börjat efter en själv en har tre barn och liknande gör mig vansinnig! Jag tänker på annat och tillåter inte hjärnan att skena.

Det värsta är dock att vi saknar stöd nästan helt. Alla utom ett par tror vi gett upp eller tycker vi ska ge upp. Här på F.l får man inget stöd alls så det har jag gett upp också. Det vore så härligt om alla vi i samma sits kunde stötta varann,men det är bara gäng och status runt hela grejen så åtminstone jag passar inte alls in. Trist,men avspeglar väl bara livet i stort. De som inte gör som massan får skylla sig själv...

Då har ni det " värre" ... Vi har åtminstone stöd från många vänner, och alla har barn. Man känner sig sist kvar, men samtidigt van. Känns extra hårt när vissa hunnit få tre barn på den tid vi väntat på ETT!

Men som du säger, ingen idé att fundera över VARFÖR det ska vara så orättvist, bara att konstatera att det är så. .. Jag försöker tänka att vi fick olika uppgifter på våra lotter här i livet och att alla får en del av jobbigheter i sitt liv förr eller senare. Men det svider alltid till och jag tappar fokus för en stund när man hör om nya barnbesked.

Men här på fl borde det väl finnas stöd tycker jag, åtminstone i svårt-att-få-barn grupper? ?

Ja det var verkligen jobbigt igår men jag är glad att jag var med för brudens skull. Samtidigt som detta är jättejobbigt vill jag ändå delta i livet. Vi har verkligen försökt allt med våra egna produkter. Vi har en kvar i frysen som vi hoppas på. Vad som händer sen vet jag inte. Adoption är ett alternativ. Tur man inte visste från början viken jobbig resa detta skulle bli, minns jag tyckte det var Skitjobbigt att höra att man skulle behöva ivf. Det var bekräftelse på misslyckande tyckte jag då. Idag har vi gjort några stycken och vet att det inte är så stor grej och att det är rätt vanligt. Nu har jag smält barnbeskeden lite och jag mår lite bättre. Vad fokuserar du/ni på för att inte gå under av sorg? Vad intresserar ni er för? Vad gör ni mellan behandlingarna?

(får bli lite kort)

Vi har djur som betyder jättemycket,jag är väldigt intresserad av djur och vi bor ju på landet så det blir mycket av det. Utöver det blir det sällan nåt annat. Livet står still i väntan på barn tyvärr. Många har dratt sig undan oss och några har vi slopat. Folk förstår inte! Och vi orkar inte förklara. Det får bli de små glädjeämnena när de stora uteblir...

(återkommer imorron!