Klara vardagen efter mammas död?

Känns bra att kunna skriva av sig och hoppas det finns fler som kämpar i sorgen.
Vill gärna höra fler som gått igenom liknande. Känns jobbigt att komma igång på morgonen och känner att jag knappt orkar. Sådan ångest så jag knappt orkar.

Känns som man skulle kunna skriva en bok om mammas liv, hon var med om så mycket och klarade kämpa igenom det mesta. Hon hade bröstcancer 2ggr och klarade kampen, astma sedan 16 år ålder, stressutlöst-hjärtinfarkt, massa mediciner som hela tiden påverkade delar av kroppen (lätt för skador m.m).

Jag är 27 år gammal, min mamma gick bort 1 januari 2015 alltså för ca 2 veckor sedan. 

Jag och min mamma skulle hälsa på några vänner och hon var alltid envis att hon ville göra saker trots att astman inte var särskild bra. När vi skulle gå hem ifrån vännerna så på vägen till bilen sa min mor att hon inte kunde andas. Det var kallt ute. Jag tänkte att det skulle hjälpa att hon fick sätta sig lite. Så jag ledde henne till hennes bil 5 meter bort och öppna dörren åt henne. Hon bad mig ringa ambulans så jag gjorde det. Hon hade aldrig med sig sin inhalator trots att det är bra när astman blir för dålig. Hon bad mig om den men den fanns inte nära. Jag tog min bil och åkte hem till hennes hus 3 minuter bort och hämta inhalatorn medans våra vänner stod vid henne. När jag kom tillbaka så gav jag henne inhalatorn med medicinen i. Hon sa att hon inte fick in något. Sedan sa hon till mig "Jag är ledsen Fredrik men jag orkar inte mer". Dessa orden sitter tungt i hjärtat. Jag ringde då 112 igen och kollade var ambulansen var, det hade gått ca.20 minuter. Dom var då 1 minut bort. När dom väl var framme provade dom först vanlig inhalation och sedan inhalation med adrenalin, hjälpe inte. Hon fick inte in något. 
Jag stod helt hjälplös och kände hur hela världen börja snurra. Dom bar in henne på bår in i ambulansen och sedan stod jag och såg in genom fönstret i ambulansen. Det såg ut som hon tappade medvetandet inne i ambulansen. En av männen i ambulansen hoppa ur och jag fråga hur det var med henne, han sa "det ser inte bra ut". Sedan körde dom iväg. 

Jag tog min bil och körde efter, ringde bror och syster och berättade. 
Hjärtat hade stannat av syrebrist och stått still i 20 minuter.
Brorsan fanns på plats på sjukhuset när jag kom och syrran var på väg i taxi.

Vi vakade över henne i nästan 3 dygn innan vi fick veta att hjärnan hade åkt på så mycket stryk av syrebrist att hon inte skulle vakna.
Vi var sedan med när respiratorn stängdes av och vi såg henne ta sitt sista andetag. Allt gick så fort, vi var många på plats i det lilla rummet. Begravning i nästa vecka. Vet inte hur jag ska orka.

Känner ångest över allting och vet inte vart jag ska ta vägen.

Tryck över bröstet och en klump i magen. Bor hemma hos bror just nu för att klara av jobbet. Känns som jag kommer falla ihop om jag går hem till min lägenhet själv. Känner mig så ensam. Hade en väldigt nära kontakt med min mor och pratade med henne varje dag.

Hur klarade ni er genom allt? Känns hopplöst alltihop och som att man inte kommer orka med detta så länge. Försöker se positiva saker i livet men svårt att få fram dom. Saknaden är enorm!