Pappa låter inte sonen leka med det han vill

Jag hade blivit skogstokig. Det är ju svårt att ändra någons uppfattning/värderingar och ja, jag hade nog tagit hjälp av någon utifrån. Det här handlar ju enbart om pappans egen självkänsla....eller kanske snarast brist på den.

Det är svårare för pojkar att ha "flickiga" sidor intressen. Vet inte vad det är så hotande med det, men så är det. Jag har tre pojkar. Min 7-åring åker konståkning 5 gånger i veckan. Han har en svart härligt tröja med blå paljetter och skydd med kristaller.....och "tjej"skridskor (eller det har han ju inte för det finns inte tjej eller killskridskor utan skridskor för olika typer av skridskoåkning ). Hans lillebror på 5,5 år åker också konståkning. De är inte på något sätt "feminina", men som alla andra barn i den ålder så tycker de om färg, sådant som glittrar, glänser och är allmänt kitschigt. Tjejer får leva ut det på ett helt annat sätt än killar.....tyvärr. Här leks det mycket med killgrejer också.

Pappan behöver hjälp med sina obefogade rädslor. Sin dåliga självkänsla/självförtroende. 

...och så föds kvinnohatet.

Jag blir ledsen för din och din sons skull.Fortsätt köra ditt race och ge honom alla möjligheter. Tur han har dig, annars skulle han växa upp till att förakta kvinnor som hans far tydligen gör...

Undrar hur den grabben kommer revoltera mot sin far.

Kan vara lite kontraproduktivt det han gör.

Du kan ju tyvärr inte göra nåt åt pappan. Det sonen blir förvirrad av är nog inte att ni är olika utan att pappa är så uttalat fientlig till vissa saker. Du får förklara för honom att alla gillar olika. Varefter han växer får ni prata mer om genus, könsroller, HBTQ osv.

Ge pojken en tablett så kan han och pappan spela tillsammans, och en hel del av det andra kan slutas fokuseras på så mycket.

Jag märker ju att sonen blir arg på pappa ibland när han säger såna saker.
Vi umgås ibland tillsammans alla tre och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det pappan säger...när han säger såna dumma saker till sonen.

Ex om vi är i mataffären och sonen vill hålla kundkorgen. Då tar han den under armen. Pappa säger åt honom att så håller inte pojkar kundkorgen, bara tjejer. En pojke håller kundkorgen i handen och så tar han kundvagnen från sonen och sätter den i handen. (problemet är ju bara att sonen är för kort och korgen för stor så han kan ju inte hålla den i handen för då släpar den i marken.

Sonen tittar då på mig för att få det bekräftat "Får pojkar inte hålla kundkorgen under armen mamma" -blick. Jag säger då att man får hålla sin kundkorg precis som man vill. Och så är det i gång...och slutar med att jag gör sonen till bög!

Jag kan ju heller inte vara tyst när pappan sätter igång utan måste ju säga emot.

Sonen sa också för en tid sen vid matbordet att pojkar får inte gilla prinsessor, bara flickor så nu gillar inte jag prinsessor länge (och så står han och beundrar de glittriga barbiedockorna i smyg i affären). Gör ont i hjärtat att han ska kämpa med det här när han är så liten.

Var kan man vända sig då när man inte är överens i uppfostran? Är det familjeterapi som gäller och hur går man till väga för att komma dit?

Och under tiden finns det någon som skrivit nåt om hur det påverkar barn i en sådan här situation?

Jag blir riktigt ledsen och arg när jag läser det du skriver och tycker så synd om er stackars lilla pojke. Hans pappa krossar ju pojkens självkänsla och trycker ner honom.
Om du vill ha konkreta exempel så har Jesper Juul skrivit en del om vad som händer med barn som inte får uttrycka känslor (ex. inte får gråta om de slår sig). Jag har läst en hel del böcker av honom och minns tyvärr inte riktigt vilken av dem som beskev detta bäst, men 'Ditt kompetenta barn' ligger väl närmast till hands. Den handlar i alla fall mycket om barns självkänsla.
Frågan är om din sons pappa är en person som klarar av att läsa? Hans intellektuella förmåga verkar ju inte vara på topp så att säga..? Kanske bättre med en träff hos någon person som kan berätta för honom vad han utsätter sin son för? BVC kanske kan tipsa?

Jag skulle kontakta den barnpsykolog som är kopplad till ert bvc/barnmottagning. Du berätrar hur du upplever situationen och att du oroar dig för hur detta påverkar din son.

Vad ledsen jag blir när jag läser om pappan och hans beteende. En av mina söner var precis som din son som liten. Men han gillade BARA "tjejleksaker", inget annat! Han lekte bara med dockor och "tjejlekar". När han själv började välja kompisar så var det tjejer. Han gillade vara rosa och fick måna mina klänningar som vi knöt på honom. Min sina pappa var lite orolig och sa ofta att han tyckte att han skulle tycka om svart och blått. När han sen skulle börja förskoleklass började jag oroa mig över om han skulle bli retad och utanför för sina val?

Kontaktade BUP (barn och ungdomspsyk) för att rådfråga hur jag som förälder skulle agera? Min son har varit ganska så mammig genom livet. Alltså är det jag som varit hans förebild. Han har aldrig gillat hårda lekar och stoj, utan valt mjuka lugna lekar. Enligt psykologen så är det att kränka hans integritet att förhindra hans val av leksaker och favoritfärg. Han söker sig själv och ska hitta sin personlighet. Det som händer (enligt barnpsykologen) om man förhindrar eller ifrågasätter är att man först och främst trampar på hans integritet, samtidigt så kan det vara så att saker som man inte får testa och uppleva kommer tillbaka med full kraft i tonårsåldern. Då kan den visa sig i helt andra uttryck. Men tanke på att tonåren är jobbiga ändå så kan det ju bli en jobbig historia då.

Idag är min pojke 16 år. Han rider, umgås mycket med tjejer och är en helt "normal" tonåring. Har stora framtidsvisioner, vill bli störst i världen i hästhoppning och hitta en fru som också är intresserad av samma som han.

Känner att det vore bra om pappan taggade ner lite. Vad är det värsta som kan hända om pojken får leka med tjejleksaker och leva som han vill? Det där med att han skulle bli bög? So what? Enligt psykologen jag pratade med så finns det inget som tyder på att han blir mer bög än något annat barn med tanke på de lekar och färger han väljer. Det är inte där de sexuella valen i livet ligger alls.... Sen borde han själv söka hjälp för sin homofobi som han nu håller på att förstöra er pojkes integritet med! Att ett barn inte får visa känslor för att man är pojke bäddar endast för att han kommer stänga av sig själv och Gud vet var sånt sen tar vägen?

Försök att vara stark i det här, det han håller på med skadar din pojke mer än du kan ana!

Läste nu att hans farmor stängt av ett tjejigt program, ja då vet vi ju åtminstone var pappans problem kommer ifrån. Han är uppvuxen i ett homofobiskt hem och har säkert själv blivit tvingad att vara både matcho och stänga av känslor. Så tragiskt och hemskt! ????

Mitt tips, som jag glömde skriva, är att du först och främst ringer till BUP för din sons del. De kommer säkert vilja träffa er båda eftersom detta nu verkar vara ett så stort problem i er relation. BUP är fantastiska på alla sätt och vet nog hur de ska handskas med pappan. Skulle det inte funka skulle jag helt klart strida för att ha min son ännu mer och att han fick ha honom mindre tills han inser hur mycket skada han åsamkar sin son.

Därför behövs feminism.

Tack för era svar!

Jag har varit i kontakt med bvc angånde det här. Jag hoppas att vi kan få hjälp därifrån och att någon kan få honom att förstå. Vi får se hur det utvecklas.

Idag var pappa här (han hämtar ibland när jag slutar sent och åker hem till oss eftersom han bor 1,5 timme bort). Sonen ville läsa och han fick en bok som heter "Prinsessans rockband" i julklapp som han var och hämtade och ville läsa ikväll. Pappan hade inte sett den här boken. Och åter igen brister ut "prinsessa???? Nej, vad är det för bok, vi tar en annan!"

Jag blir skogstokig! Å ena sidan påverkar det sonen att jag öppet blir arg på pappa för det här. Det underminerar hans auktoritet. Å andra sidan känner jag att jag måste försvara sonens val, att visa för sonen att det visst är ok att tycka att en bok som handlar om en prinsessa som har ett rockband är spännande.

Sonen frågar mig ofta efteråt varför jag bli arg på pappa. :(