Jag är förkrossad

Jag och min sambo har varit till Lettland och gjort äggdonation då sambons ägg varit för dålig kvalité och hon är över 40år. Det visade sig fort att de var svårare än vi hoppats. Embryona tog sig inte, eller så avslutades graviditeten efter 5-6 veckor, men så när vi varit där för 6e gången, använt totalt 12 embryon av 2 donatorer så verkade det som vår otur vänt. Vi var in på ultraljud och såg ett litet hjärta ticka. Allt såg bra ut efter 10 veckor. Men läkaren i Sverige ville inte följa rekommenderad medicinering som de gav i Lettland. Han sa att sambon genast skulle halvera medicinen lutinus(progesteron) för de fanns ingen anledning att överdosera så. Vi sa att de verkligen tyckte att de behövdes i Lettland men han lugna oss med att de är absolut inget som tyder på att de behövs. Sambon minskade dosen, eftersom vi inte fick ut mera i Sverige. En vecka senare fick sambon en blödning. Vi skrev då till Lettland som sa att de var inte konstigt när hon får för lite progesteron. Vi hörde av oss till läkaren i Sverige igen men han vägrade skriva ut mer lutinus. Så vi fick beställa från Lettland eftersom vi blev väldigt nervösa. Blödningen avtog snabbt å allt kändes bra igen. Men på julafton kom nästa blödning, och den försvann inte, eftersom vi hade planerat kubtest idag så tyckte dom inte vi behövde komma in tidigare. Så man har gått å kastats mellan hopp och förtvivlan under många dagar. Så åkte vi in idag. Det lilla hjärtat som tickade så fint sist tickade inte längre. Jag föll gråtandes till golvet. Vi hade fått missfall dagarna efter läkaren i Sverige ändrat på medicineringen. Man ska inte tänka så. Men de känns som hade han inte ändrat på något denna gången så hade vi kanske haft ett barn i Juni att se fram emot. Nu känns det som det väntar ett evigt mörker, då pengar och all ork börjar ta slut. Vi har fortfarande ett par embryon kvar frysta. Men just nu känns livet så jävla hårt. Kram allihop.