Jag är lätt påverkad - Så svara mig helt ärligt här inne.
Jag har alltid försökt hålla inne på att det inte alls finns någon särskilt skillnad på kvinnor & män.
Män gillar kvinnor och kvinnor gillar män (När man är heterosexuell)
Det finns absolut ingenting, som man kan få en kvinna att falla på stört. Utan kvinnorna tittar på männen bakdel, likväl som männen tycker att kvinna är lika snygg.
Kvinnorna har sexfantasier och männen har det med. Finns ingen som helst skillnad.
Och detta har jag alltid haft i skallen . .
Sedan är väl ändå män som är olika i personligheten, och kanske också sättet att tala och sätta in ord, och liknade.
Männen har tendens till att gilla sport, och kvinnorna har tendens till att älska djur och vara med på ridsport.
Kan givetvis vara tvärtom det med.
Jag har nästintill aldrig försökt på något sätt spela cool eller liknade. Utan är mig själv.
Talar med männen och kvinnorna precis så som de är, liksom människor.
MEN! Tankarna börjar snurra runt i mig, när jag är inne på Flashback, och va kvinnorna gillar, och att man inte alls kan lita på de egentligen. De är svin och liknade. Mer sviniga än vad man anser att männen är.
Exempelvis kan en kvinna ignorera en man som stämplas som ''Snälla killen''. Medan en man inte skulle kunna ha några som helst problematik med att vara vän med en kvinna.
En kvinna väljer en man, som har en status och väljer honom i sin vänskapskrets just för att han är attraktiv, god status och liknade. Har ett bra liv.
En man som är inne i deppression anses vara oaktrativ och jobbigt och ha sin närvaro, vilket blir att den mannen slängs ''ut''.
Jag har läst en massa konstigheter, som jag inte alls håller med om.
MEN! När jag kom in i punkten att en kvinna kan totalt ignorera en man om han skulle vara bekymrad över någonting. Anser kvinnan att mannen är oattraktiv vill inte kvinnan ha någonting med honom att göra.
Jag har själv råkat utför detta. Läste det på Flashback, och började tänka på om det ligger någonting i det. Inte fan kan det väl ändå gälla alla kvinnor i hela världen?!
Jag läste de andras erfarenhet och svar. Och där visar sig också att de råkat utför detsamma sak. Så länge en kvinnan inte haft en erfarenhet av den psykiska sjukdom depression, så har hon inbillningen över att mannen kan visst tänka positivt, oh det är upptill honom om han vill vara deprimerad eller inte. Och så länge som han ''väljer'' att vara deprimerad ignorerar kvinnan honom tillsvidare.
Är inte mannen framgångsrik, ambitioner bra status och liknade. Är mannen bara ett skit. Och kvinnan har inte alls någon som helst lust att muntra upp mannen till något bättre.
En man skulle rent av godhjärtat kunna hjälpa en behövande kvinna, utan som helst någon form av vinning i baktanken.
Samtidigt kan en kvinna anse att hon är en bra person.
Jag har råkat utför - En kontakt med en kvinna. Det gick väldigt, väldigt bra. Tills jag visade mig vara ''patetisk''. Med tiden erkände jag att jag var en sjuk person, genom att säga att jag är inne i en depression. Denna kvinna ändrade sin stil med mig. Och ''brydde'' sig endast om mig när folk fans i närheten. Annars var jag tydligen bara en person som inte betydde någonting.
Lite längre fram i tiden så såg jag en post i la upp på sin Facebook. Där det stod - Livet är för kort för att vara med negativa människor''.
Jag antog att den var inriktat mot mig. Liksom att jag hade sagt att jag mår dåligt, att jag är ensam. Behövande. Har ingen aning om vad jag skall ta mig till, och mina stora försök till att gå till psykakuten inte hjälper.
Jag försöker egentligen inte ha några tankar om att kvinnor skulle vara annorlunda än män. Men jag blir så vansinnig osäker, när jag råkar utför någonting, samt läser en massa saker på ett forum. Jag försöker tänka - Det är internet, det är internet.
Men jag vet bara inte vad jag skall tro.
Ett misstag jag gjorde, som jag kan stå för. Men stämplar inte kvinnan på något sätt. Men kan ändå skriva ner det.
Jag är oerhörd intresserad av en kvinna. Dock gjorde jag ett misstag och var öppen allt för mycket . .
Vilket jag ångrar djupt. För jag tror att det hade blivit någonting om jag bara hade hållit min käft. Detta gjorde givetvis så att jag blev arg på mig själv.
Jag erkände för en dam att jag hade upp och ner i mitt psyke. Ena stunden är det bra och andra stunden inte. Dock har jag konstant ångest, och sade åt henne att jag inväntar en psykolog. Sade dessutom att jag hade dödslängtan.
Jag avskyr mig själv att jag erkände detta.
Så småningom lägger jag märke till att denna dam ignorerar mig inför en grupp.
Ibland så händer det att hon och jag pratar ensamma. Vilket jag tycker det är så otroligt trevligt. Och då kan vi prata som vilka människor som helst. Men i övriga fall, är det som om jag inte finns i rummet. Hon kan dessutom svara mig på ett otrevlig sätt, när jag ställer frågor eller försöker kommunicera med henne . . . . .
Snälla, jag försöker verkligen ha andra tankar om kvinnor. Men vad tror ni om detta egentligen? Håller ni med, eller inte?
Vad tänker ni kvinnor angående detta?