Jag vet att det inte borde vara jobbigt, men det ÄR jobbigt iaf.
Hej
Jag har en bonus på 5 år som en längre tid tjatat på sin pappa om vem pappan är kär i. Pappan svara givetvis varje gång med mitt namn varpå bonus ser både förvånad och lite besviken ut, som om han hoppats på ett annat svar.
Han frågar också ofta om vi är kära i varandra.
En annan sak är att han en längre tid, även om det har minskat nu då ovanstående har eskalerat, ofta säger: Det är MIN pappa och klämmer sig ner mellan oss i soffan/sängen osv. Han får givetvis sitta/ligga mellan oss om han vill, men han säger också att jag inte får sitta där, att det är pappans säng och han vill gärna hävda att min sänghalva är hans.
Jag har varje gång med lugn röst bekräftat att ja det är din pappa och som sagt aldrig hindrat honom att sitta eller ligga mellan oss, tvärtom, jag flyttar mig en bit så han får plats, men aldrig att jag flyttar mig helt för det tycker jag inte är hans sak att bestämma.
Pappan stöttar mig i detta och säger ifrån när hans son försöker putta ut mig så där är det inga problem. Pappan vaknar dock inte alltid på natten när sonen kommer men gör han det så säger han ifrån.
Men, det börjar bli jäkligt jobbigt att det aldrig går över! Efter trettielfte gången han tjatat om samma sak så blir det tröttsamt och jag undrar vad jag/vi kan göra åt saken? Vi pratar om år här, sen han började prata i princip.
Jag tror inte han tycker illa om mig rent generellt, han är som barn är mest, lika stöddig emellanåt mot mig som mot sin pappa och nästan lika gosig också. Men pappa är bäst så klart 
Han kan ibland säga att jag är den bästa xx (mitt namn).
Samtidigt tänker jag att han har en inneboende önskan om att mamma och pappa ska bo ihop, kanske inte klart uttalat så (om inte mamman pratar om det, det vet jag inte hon är lite knepig) men iaf att han vill ha mamma och pappa ihop, eller samtidigt eller vad det nu är.
Han har dock inget minne av att de någonsin har bott ihop eftersom de inte bodde ihop så länge efter att han föddes.
Så, några råd?