Spermadonation eller adoption?

Hej!

Jag är i en liknande sits. Min man har heller inga spermier efter en cancerbehandling. Vi har dock lite grann i frysen sen innan han blev sjuk men de är av dålig kvalitet och vi har försökt med tre ivf:er för att bli gravida. En gång blev jag gravid men det varade bara i 10 dagar när jag fick missfall. Vet inte om jag orkar många fler försök (och det i frysen räcker inte så länge till). Funderar också mycket på spermiedonation eller adoption. För oss verkar det inte som att vi får hjälp i Sverige med donationen så länge vi har kvar i frysen så i så fall måste det bli privat i Köpenhamn. Många tankar. Hur länge har du bearbetat den här vetskapen? Har du kommit fram till hur du känner? Rent realistiskt och i magen. Jag känner nog att donation ändå är att föredra framför adoption som ett första steg. Mest är det själviskt; då blir barnet iaf mitt biologiska, jag får vara med om en graviditet och förlossning och så den stora faktorn tiden. Insemination i Danmark borde ge oss ett barn fortare även om adoption på ett sätt kanske kan ge en en annan sorts "garanti" att lyckas.

Vi fick veta för 3 månader sedan och det har gått upp och ner. Först fick vi en chock men när den la sig så fick jag börja bearbeta mina tankar. Donation är det som ligger närmast men i mitt huvud är det ännu inte klart att det är jag som ska göra detta. Jag får känslan av att jag skaffar barn med någon annan än min sambo och jag är inte bekväm med att stoppa in någon okänd mans spermier i min kropp... Så jag vet inte om jag någonsin kommer acceptera detta. Vi får se... I så fall återstår det fruktansvärda valet min sambo eller barn... Vill inte ha det valet därför gör jag allt för att försöka acceptera donation. Men det är svårt. Vet inte hur lång tid det tagit för andra i samma sits att acceptera det. Jag blir 29 nu så jag kan heller inte fundera hur länge som helst. Jag hoppas att mina tankar vänder. Och det snart! Hur går det för er?

Jag tycker också att det är obehagligt med tanken på en annan mans spermier i min kropp. Men jag försöker tänka att det just bara är en tanke. Att det är som blodgivning eller organdonation. Det är ju lite småäckligt men det är en vacker och god gest från goda människor. Dessutom är det ju bara en pytteliten cell som är från en främling från början. Det är ju mest ett "recept" liksom. Hela barnet kommer ju att bli till av mig. Av celler som blir till av näring från min kropp. Det är ju jag som "tillverkar" barnet. Låter lite knäppt men förstår du hur jag menar? Och min man kommer ju vara pappa från allra första början. Den där okända mannen har ju ingen som helst faktiskt koppling till mitt liv i övrigt. Men det är svårt att processa. För det är ju faktiskt inte det man önskar helst. Man vill ju i första hand kunna se likheter med sin man när man tittar på sitt barn. Men verkligheten kanske inte är så helt enkelt, vi har fått en dålig hand och kanske inte har lyxen att välja. Och då är ett barn viktigare än genetik känner jag. För jag kommer ju älska honom eller henne precis lika mycket oavsett.

Jag blir också 29 snart. Alla säger att man är så ung men det känns ändå som att tiden bara försvinner. När vet du hur ni kan gå vidare? Får ni hjälp via landstinget med donation isf? Vet du om det är kö?

Hoppas att du har en fin annandag.

Jag och min sambo är oxå i samma sits, vi har valt donation som ett första steg. Våra tankar har gått så att vi valt en öppen donator så att barnet, när hen blir stor själv kan söka upp donatorn. Kanske behövs det för att veta om sjukdomar eller om barnet träffar ett annat donatorbarn och vill veta attde inte är halvsyskon. Dock är det ju ändå min sambo som kommer vara den enda pappan som finns, det är han som kommer natta, mata, leka, trösta o.s.v. Barn formas ju mkt av det sociala oxå. Fick någon gång höra en jämförelse: Man köper ett frö och planterar det, sen vattnar man det och ser det växa upp, när det blivit en blomma fortsätter man vårda den och tar hand om den eftersom det är något man själv har skapat. Samma sak är det med donatorbarn tror jag/vi, det är något som vi har skapat och tagit hand om och det blir en del av oss medan donatorn bara ärjust en donator. Sen tycker vi självklart det är viktigt att vara ärlig med barnet. I dagsläget har vi gjort 3 inseminationer i Danmark som inte lyckats. Vi kommer fortsätta kämpa och har även funderingar på att ställa oss i adoptionskö ifall man någon gång vill ha syskon och inte orkar med fler hopplösa försök eller om det inte funkar när man blir äldre. Varför vi valt donator i förstahand är för att vi vill va med från början, jag vill bära och föda ett barn + det låter som en hemsk anledning, men det är billigare och säkert snabbare än adoption, men inte helt 100 att det lyckas förstås. Adoption är ju ett mer säkert kort och garanti om barn.. Som det känns just nu så känns allt rätt hopplöst och jag skulle göra vad som helst för att få ett barn, även adoption. Lycka till ni tjejer som oxå kämpar... själv är jag 32 år.

Vi har ännu inte fått kallelse för biopsin och det är ju först efter den vi kan jobba vidare åt nåt håll. Så mellan den 22september till nu har det känts som att vårt liv stått helt still... Helt meningslöst... Så jag hoppas att det inte dröjer nu förrän det är vår tur...

Jag tror att vi pratat i en annan tråd också:) känner igen ditt namn. Jag har precis samma tankar och tycker det är fint med donation. Dock sitter det någon slags spärr i huvudet på mig som gör att jag inte kan genomföra det... Det jag mig så galet nedstämd och ledsen. Jag kan inte sätta fingret på varför jag har den spärren men jag hoppas att den försvinner när vi fått det definitiva beskedet... Och först och främst hoppas jag såklarr att det är ett positivt besked... Att det finns något att jobba med i testiklarna...

Men oj, har ni väntat över 3 månader för biopsi och att få veta??? Ni går via landstinget gissar jag, fruktansvärda tider, som om man inte redan har det jobbigt som det är. Vår utredning var klar klar på 2,5 månader, en av de värsta tiderna i mitt liv på många år. Vi gick privat hela vägen, förutom ett specialistbesök på Karolinska för sambons del, för tid till biopsi i landstinge var det typ 3 månaders väntetid, skandalöst! Vår privata klinik ordnade det på 14 dagar för samma taxa som hos landstinget. Nackdelen med att bo i Sthlm. Jag tror att ni gör bäst som du säger, vänta och se tills definitivt besked. Tillåt er att sörja, o sen prata igenom era alternativ. Vill ni adoptera så måste man va gifta så en sak till att ta med i beräkningen om ni inte redan är det. Det e bara ni som vet vad som är bäst och det rätta för er. Men glöm inte bort att ta hand om varandra under tiden! Och byt till privat fert.klinik om ni har fler undersöknngar som behöver göras är min rekommendation. Kan rekommendera Linne kliniken i Uppsala om ni bor i närheten. Vet hu den där väntan är, fruktansvärd. Man ska vänta på allt och vill bara ha ett definitivt besked. Vi kände att vi kunde brja bearbeta vår process på riktigt efter det slutgiltiga beskedet, då fanns det ju bara antingen eller, inget kanske, men jag vet man slits verkligen mellan hopp och förtvivlan hela tiden och det enda man vill är att veta hur man välja nästa steg.

Om ni funderar på donation & tycker att drt känns olustigt att få någon annans spermier i er för att bli gravid. Skulle det vara lättare för er om ni hade fått välja ut donatorn helt och hållet än att någon på en klinik gör valet åt er?

Om det skulle kännas lättare där ni båda får välja vem det skulle vara har ni ju den möjligheten till privat heminsemination. Då väljer ju ni vem som ni får förtroende för & det känns rätt med. Sedan har jag full förståelse för att det kan kännas konstigt o "fel" ändå. Man vill ju få barnet med den man älskar.

Man behöver inte använda privat donator för att få reda på mer om donatorn, ett alternativ är att köpa en s.k. utökad profil direkt från någon av spermabankerna. Vissa av donatorerna berättar där om sig själva, sitt yrke, familj som sina egna föräldrar och ev. sjukdomar. Vissa skickar även med foton på när de själva var barn, pratar in sin röst, skriver ett brev till kommande barn m.m. Det kostar lite mer än om kliniken väljer åt en och kanske är mer omständigt, men man beställer sperma till den klinik som ska hjälpa en och så ordnar de med själva inseminationen, förbereda sperman i förväg, upptining o.dyl.

De största spermabankerna är Cryos international , Nordic Cryobank och Europe sperm bank. Sök dem på google. Man kan titta på vissa delar av profilerna gratis, även se bilder på vissa av donatorerna som barn utan kostnad.