Olycklig kärlek, hur länge ?

Håll avstånd och försök att inte idealisera den andra kvinnan utan räkna upp hennes fel medan du tänker på vilka sätt din fru är bättre.
Om du inte kan måste du ta ställning till om det beror på att du är för partisk och inte kan vara obejktiv eller om det helt enkelt är så att den andra kvinnan faller dig mer i smaken... för i så fall är du med fel partner.

Det spelar kanske ingen roll med tanke på andra omständigheter. Kanske väger sådant som gemensamt boende, barn, och er historia tillsammans upp och då blir det väldans mycket svårare.
Är hon "the one" så kommer du kanske aldrig över henne.

Det går egentligen inte att glömma. Man får jobba sig igenom alltihopa på olika sätt.

Jag hade en affär med en gift man. Han var på väg att separera men gjorde ett sista försök hemma. Vi gjorde avslut och strax efter träffade jag en ljuvlig man men var inte klar med det förgångna.

Jag gjorde följande:

- läste och diskuterade massor om otrohet, kärlek och attraktion. Dels på forum dels i mailform. Jag hade en del kontakter med män i x-älskarens situation. Jag ställde alla svåra frågor till dem. Jag fick bra svar. Jag kunde ifrågasätta mig själv och deras agerande.

- efter hårt arbete med ovan kunde jag "bekänna" för pojkvännen att jag hade ett sår men valt att gå vidare sedan länge. Jag berättade att jag hade valt det rätta men ändå ville jag kunna prata med min gamle vän en gång till då jag hade obesvarade frågor som hindrade mig att knyta an fullt ut med pojkvännen. Pojkvännen tog det på rätt sätt. Han tackade för att han fått veta. Han stöttade mig.

Just detta att min partner fick veta gjorde att jag började läka. Genom att släppa in honom i "det slutna rummet" avdramatiserades mycket. Jag tror han idag fattat vem av mina bekanta det gäller tom. Han står vid min sida ändå.

Ditt läge är annorlunda men kanske kan du omvandla receptet. Studera fenomenet. Diskutera. Vänd och vrid. Skriv brev du aldrig postar - till frun och till henne. Sök en terapeut. Lyft på locket i sinom tid och berätta för din fru.

Hur lång tid har det gått för dig? För mig har det gått 1,5 år och jag börjar nu må lite bättre men fortfarande långt från bra. Jag har också berättat om mitt 'sår' för min nya partner och han har också tagit det bra och sagt att det får ta den tid det tar.

Ja jag kanske romantiserar ett förhållande med henne ? Men kan inte få bort henne ur skallen....verkar som hennes dåliga sidor är alldeles för få för att få mig att glömma.....
Kan egentligen inte klaga på något hos min fru heller....hon är jättebra men jag älskar henne inte nog mycket för att glömma den andra...antar jag ?
Jag måste försöka få tiden att gå ,för det kanske är så att tiden läker alla sår och att kärlek dör efter ett tag ?
Men jag trodde väl aldrig att jag efter ett år fortfarande skulle känna så här....

det är nog ofta så att man drömmer om det där som "kunde ha blivit". Grejen är att du inte vet om det verkligen hade blivit så bra som du kanske drömt om. Det tar tid att kapa bort en relation ur sitt liv, vilken den än är. Man brukar säga att det tar minst ett år efter en skilsmässa, innan man verkligen är ur det. Kanske längre tid om man verkligen inte ville skilja sig. Ett år då man ska skapa nya traditioner av födelsedagar, jul osv. Det tar tid. 

Att du haft en affär vid sidan om är inte riktigt samma sak men lite grann, tror jag. Man fäster sig, man delar saker, man pratar med varann. Det är det du saknar. Det kan också vara lite ett flyktbeteende när det känns jobbigt hemma med dig och din fru. Du vet inte vad som är det rätta. Då är det självklart ännu lättare att tänka sig att allt skulle vara så bra med den andra kvinnan. 

Mitt råd är att försöka låtsas att den andra kvinnan inte finns; hur ser du på din fru då? Är det värt att rädda äktenskapet? Jag tror det är alldeles för vanligt att man släpper det gamla för att man funnit nåt nytt och trodde på att det skulle bli bra, men det allra bästa är att stå på egna ben däremellan. Att i så fall avsluta det gamla i lugn och ro, oavsett vad som skulle kunna ske sen. 

Sen är det faktiskt ibland så att en skilsmässa ändå är rätt väg att gå. Det vet du inte än, som det låter och det är jättebra att du och din fru försöker. Frågan är hur ni försöker, dvs om det är på ett vettigt sätt (tex terapi) eller om ni bara lunkar på därhemma som vanligt, men kallar det för att försöka?  När jag och mitt ex gick i terapi sa vår terapeut att det tar mycket mer energi att laga det gamla än att kapa och starta om på nytt med någon annan. Man måste verkligen vilja jobba på det, båda två! 

och hur länge ska man försöka?

Nej det kanske är så att man aldrig kan glömma....
Min fru och jag har gått i parterapi tillsammans.  Under den tiden luftades våra känslor för varandra vilket va bra :) Hon visste då att jag älskade den andra kvinnan och min fru ( allt är ju inte svart eller vitt ) men att jag ville försöka på vårat äktenskap. Så långt kändes det som det borde antar jag.....
problemet för oss/mig nu är ju detta att jag äts upp inifrån av mina tankar på den andra ...
Och att ta upp hur jag känner nu med min fru tror jag inte hjälper ?  Hon skulle ju bli förkrossad igen :( väntar jag och det inte blir bättre så blir det ju så iaf ....men om detta försvinner i det tysta så behöver hon inte uppleva detta skit igen....
Jag har ingen kontakt med den andra kvinnan alls såklart....

du kanske skulle gå i terapi ensam några gånger? reda ut inför dig själv och sen prata med din fru efter det?

som jag ser det är det egentligen två olika saker: 1) ska du och din fru fortsätta tillsammans? 2) den andra kvinnan (det där som kanske kunde bli men som du inte vet) 

Det är ju inte lätt såklart, men jag tror att du måste hålla i sär de två sakerna. Som jag skrev, om den andra kvinnan inte fanns. Lite makabert men låt oss säga att hon avlidit i en bilolycka, skulle du ändå tycka att det inte finns en framtid med din fru-  skilj er. Då har ni kanske vuxit i från varandra och iaf är det inte rätt för dig att fortsätta

skulle du då känna att du verkligen inte vill ge upp det du och din fru har (när frestelsen inte längre finns som man fördunkla ditt omdöme) - fortsätt jobba på saken 

Det kanske låter banalt och lite dumt, men min erfarenhet är att det nästan är enda sättet att tänka. Alternativet är att bara låta känslorna rasa, göra som man känner och strunta i alla andras sårade känslor som skulle bli konsekvensen

Lite OT men så du förstår varför jag skriver som jag gör: 
Jag hade en kort historia med en man som var gift (han började prata om skilsmässa, att han ville dela livet med mig. Jag var skild själv. Då sa jag precis så, att han måste först bestämma sig för vad han ville med sin fru. Om det "bara" var jag som var anledning till att han tänkte så, då var det inte tillräckligt. Så jag kapade där och då. Han är ff gift med sin fru  (jag vet att han inte är speciellt lycklig men han har iaf släppt tanken på att det skulle bli han och jag) Han var inte tillräckligt stark för att lämna (finns flera orsaker till det) men det är hans val. Han hade behövt mig som nån slags draghjälp och det vägrade jag vara.

Det har gått ett år sedan jag berättade för min fru om läget....Ingen kontakt med den andra kvinnan sedan mars....

Ja det kanske vore en bra ide.....nåt måste jag ju göra...  Ska ringa och kolla om det finns möjlighet att komma snart :)