Jag har oxå min dotter vv. Hon är nu 5 år men jag separerade från hennes pappa när hon var drygt 2 år. Vi började med att en förälder bodde kvar i lägenheten 3 dagar, medan den andra sov på annat ställe (föräldrer, kompis osv) och sen bytte vi. På så sätt fick hon hela tiden fick bo hemma, bara olika föräldrar. Men det håller ju inte i längden rent praktiskt... Min sambo hittade en annan lägenhet till slut och då fortsatte vi köra ett rullande 3-dagars schema och tyckte det fungerade bra. Sen utökade vi till varannan vecka, fast onsdagen var den andres dag. På så sätt gick det aldrig mer än 3-4 dagar utan att man såg den andra föräldern. Sedan 1½ år tillbaks kör vi dock med hela veckor, mitt ex tyckte det blev för hattigt, och dottern verkar klara det fantastiskt bra!
Det var lite bakgrund, nu till din fråga. Vi har varit med båda två vid högtider på dagis och liknande och förra Lucia blev hon jätteledsen när jag skulle gå, pappa kunde gå till jobbet utan problem men mig klängde hon sig fast vid. Nu jag har ett jobb med flextid så jag tog mig helt enkelt tid att stanna på dagis. Pedagogerna kanske inte var helförtjusta men sa inget. Jag stannade och läste en saga och fler barn kom och ville lyssna och sen satt vi och pratade och skrattade länge. Hela tiden satt hon i mitt knä och "tankade" liksom. Efter det kunde jag gå hur lätt som helst, då var hon nöjd liksom, och kände sig klar. (Sen gör jag alltid så att när vi skiljs åt fokuserar jag alltid på när vi ska ses igen, istället för att jag ska gå nu, om du förstår hur jag menar? Typ, "nu vill jag gå till jobbet, men redan imorgon kommer jag och hämtar dig, åh vad jag längtar!")
Men om jag upplevde att det ställde till det alldeles för mycket att träffa mig, när det egentligen inte är min vecka, hade jag faktiskt låtit bli. Om jag ställer mitt behov att vara med, emot hur mycket jobbigt känslor det skapar i henne, då är det inte värt det, tycker jag. 
