Är jag ego som inte vill ha ansvaret?
Jag bor med en man som har två barn sen ca två år tillbaka. Varje år gör han en veckolång resa med sina killkompisar vilket jag inte har något emot. Däremot har jag dåligt samvete över att jag faktiskt inte vill ha barnen själv under den veckan.
Förra året ställde jag upp och tog barnen eftersom han inte hittade någon som kunde ha barnen (deras mamma vägrar ställa upp, hon har helt enkelt en annan syn på ordet samarbete än oss andra) Jag kände mig som en fånge hela veckan. Visst hittade jag på saker med barnen, gjorde utflykter och så. Men jag tyckte egentligen det var jobbigt. Att göra saker med barnen som familj har jag ingenting emot. Tvärtom är jag nog den drivande i att hitta på saker med barnen på vår vecka. Jag tar även hälften av ansvaret hemma, har barnen då och då när han ska ut med kompisar eller har grejer med jobbet, och tar även hälften av kostnaderna. MEN jag vill inte vara ensamstående med två barn en hel vecka varje år.
Detta har jag varit tydlig med, att det förra året var en engångs grej och att han inför nästa resa måste lösa det på annat sätt.
Till grejen hör att jag, när vi började träffas, var tydlig med att jag ville ha dörren öppen för ett eget barn. Han sa att det inte var några problem. Sen när vi blev sambo ändrade han sig och vill nu inte ha fler barn. Eftersom jag till 99% är säker på att jag inte vill ha barn och 1% är osäker, ingen procent vill ha, accepterade jag det och lämnade inte. Det gör ändå att jag blir lite avig till att ta ansvar för hans barn för att han ska kunna ha kul med sina polare.
Lite barnsligt kanske, men jag känner att om han nekar mig möjligheten att bli mamma kan han ju inte heller kräva att jag ska vara mamma till hans barn på hans villkor. Jag har helt enkelt valt att inte vara mamma, bonusmamma absolut, men inte mamma. Då vill jag inte heller bli påtvingad den rollen en hel vecka varje år för att han just den veckan inte har tid att vara pappa.
Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill ha helt ensamt ansvar för barnen en hel vecka. Han säger att det är ok. Att han väl helt enkelt får ställa in om han inte hittar någon som kan ha barnen en hel vecka. Men jag känner mig skyldig. Mycket eftersom jag vet att han verkligen vill åka, och även för att jag vet att omgivningen inte förstår varför jag inte kan ta barnen.
Vad tycker ni?
Är jag ego som inte vill ta det ansvaret?