Hur kan förlossningssmärta vara positiv?

Jag funderar som så att det kanske har en mening ändå?

Tänker att den minsta skaderisken för ett barn bör ju vara om mamman ligger ner under födseln, vilket kanske är större chans om det gör skitont, plus att om mamman skriker av smärta så förstår omgivningen att nåt händer och att hon behöver hjälp just då (med att förlösa barnet), och dessutom så är det ju en stor risk att föda barn (precis som att lägga handen på en varm spisplatta) och då varnar kroppen för att det som händer inte är helt okomplicerat.

Fast historiskt sett har kvinnor tydligen inte legat ner och fött barn. Det mest effektiva är att stå och gyn-ställningen är en relativt modern konstruktion.

Min förlossningssmärta upplevde jag som konstruktiv och hanterbar. Min inställning gjorde stor skillnad och jag ser fram emot att ta reda på om jag kommer kunna hantera den även nästa gång. Är det den typen av berättelser som provocerar? Jag fick inte riktigt grepp.

Ja hanterbar är en sak. Positiv och meningsfull är något annat. Jag tycker att hälften av smärtan skulle vara tillräckligt ändå. För mig känns det som en efterhandskonstruktion att hitta på meningen för att liksom lura sig själv. Lite som surt sa räven om rönnbären fast tvärtom om ni förstår;

Jag har svårt att ta till mig den typen av retorik. Hellre typ: Tough shit men så här är det och som du skriver att den kan hanteras. Men meningsfull?

Nej,särskilt romantiska är smärtorna inte!

Kanske den våldsamma upplevelsen sätter igång andra funktioner i kroppen (tex mjölken) och det är nog bra att ha massor av adrenalin i kroppen under förlossningen - om man nu skulle bli överfallen av vargar eller nåt. 

Men smärtorna är positiva på det sättet, att de för till ett (för det mesta) positivt resultat: en baby.
Och när baby är född, är smärtorna (för det mesta) borta.

Tur är det ju också, att kvinnor har så dåligt minne. För annars hade ju alla kvinnor bara haft ett barn!

Personligen har jag haft bra okomplicerade förlossningar. Inte smärtfria! Bägge gånger har det varit en stor upplevelse, nästan andlig. För en sån som mig, var det bra att bli tvungen att "ge sig hän" och släppa kontrollen, låta naturen ha sin gång.
Det är egentligen en upplevelse jag inte vill vara förutan. Inte för att jag tänker på det särskilt ofta!

Det gör verkligen djävulusiskt ont och meningsfull skulle jag inte säga att den är, men jag uppfattar "positiv" när man pratar förlossningssmärta att det är något som inte handlar om att kroppen är våldsamt skadad eller så (jag har aldrig varit särskilt rädd för förlossningssmärtan - värre när man är sjuk eller något är fel). Jag likställer inte positiv med meningsfull. 

Jag har haft tre okomplicerade förlossningar. Det har verkligen gjort fruktansvärt ont, men jag har mått bra direkt efter.

Haft en svårare förlossning och en lätt, för mig är förlossningssmärtan positiv, för att jag får min bebis, att ha smärta utav sjukdom är för mig väldigt negativt! 

Beror väl på hur man ser på det, har inte varit ett dugg rädd för förlossningen, för man vet inte hur den blir!! Ändå var min första förlossning 48 timmar lång! Med nr 2 vad den 16 timmar! Det beror väl hur smärtkänslig man är också!

Har själv haft mycket smärtor av sjukdom, och i jämförelse, är förlossningssmärtan mycket mer positiv! Även fast det kan göra fasansfullt ont, men det går över  efter en kortare tid!!!!

Det är nog ordet positiv jag har svårt att relatera till. Nödvändig eller ofrånkomlig så att man kan bemöta den med acceptans och till viss del förståelse om man vet varför det gör ont men ordet positiv innebär något helt annat. Sedan kan man ju säg att finns något positivt med att föda barn och att smärtan är en del av den större upplevelsen. Men att smärtan skulle vara positiv kan jag omöjligt se. 

Kanske i så fall att det är så överrumplande och starkt att det gör något positivt för anknytningen. Men å andra sidan så vet jag att folk som fått långvarig smärta efter en förlossning har haft svårt med just anknytningen. Och det är ju inte helt ovanligt att förlossningen lämnar vissa kroppsliga bekymmer. 

Kan bara hålla med. Det är ju en ganska bitter naturens nyck eller vad man ska säga, att kvinnor måste lida så fruktansvärt för att vi ska få barn. 

Som sagt, "nödvändig" eller "ofrånkomlig" i den överlag positiva processen att få ett barn och bli förälder kan man gå med på. Men att själva smärtan i sig skulle vara glädjande? Nej det är en kväljande åsikt att försöka trycka ner i halsen på folk. 

Det vore ju samma sak som att säga att t.ex jobbiga hungerkänslor i processen av en nödvändigt viktnedgång, eller klådan av ett stort läkande sår är "positiva" känslor/upplevelser. 

Inte naturens nyck, men en kompromiss.
Stor hjärna = stort huvud.
Stort huvud = stor smärta.

Och ändå tar det många år innan baby är färdigutvecklad och kan klara sig själv...

Så här är det. Livmodern är en muskel och vid tiden för förlossningen är den din kropps absolut största muskel. Smärtan man känner är mjölksyra.

Du kan inte ta bort smärtan, men vid avslappning, rätt andning ocvbpositivt tänkande går det att få den hanterbar.

Jag läste "föda utan rädsla" och gick profylaxkurs. Var väldigt förlossningsrädd generellt. När det var dags så födde jag med enbart lustgas. Det gick galet bra och det var en fantastisk upplevelse. Testade att tänka "ja" vid krystningarna och till min förvåning så gick det då bättre!

Att föda är fantastiskt, smärtsamt och mäktigt. Det är en "bra" smärta eftersom det för hela förloppet framåt, det ör ingen smärta som orsakas av skada. Man kan bara acceptera den och hjälpa kroppen på traven.