Vad gör ni när barnen vägrar klä på sig?
Jag vet att det här är ett gammalt ämne på FL, men jag skulle behöva tips och råd. Vår fyraåring tycker att det är världens roligaste lek att springa och gömma sig när det är dags att klä sig. Vi har samma rutiner varje dag - frukost, påklädning, iväg till förskolan - men i perioder springer han iväg så fort det är dags för kläder. Eller också drar han ut på påklädningen i evigheter.
En ganska vanlig procedur: Jag ber honom - glatt och vänligt - klä på sig. Han fortsätter att leka. Jag ber honom en gång till - kanske genom att locka med att han får välja, annars väljer jag något knasigt. "Hmm, vad ska fyraåringen ha för kläder i dag? En blöja på huvudet? Ja, så blir det!"
Då ger ofta han med sig, men det går låååångsamt, om jag inte är med och vaktar och klär honom, och även då smiter han så fort han får möjlighet. En strumpa - fem minuters dans framför spegeln. En strumpa till - han kryper ner under sängen och vägrar komma fram, etc.
Sen kommer kampen om ytterkläderna. I dag försökte jag göra det till en lek "Kom, kan du sätta på dig kläder lika fort som en brandman?" Det slutade ändå med ilska och tårar, eftersom han fick för sig att han skulle sätta på sig kläderna fortare än lillebror - och medan hans två år yngre lillbrorsa drog på sig tröja och overall så gott det gick och blev klar ganska fort ägnade sig fyraåringen åt att leka mellan varje plagg.
Han är typen som lätt kommer ur balans, antingen är han väldigt uppspelt eller också arg och besviken, och nu tyckte han att det var förfärligt orättvist att han "inte vann". Och när han är på det humöret är det svårt att prata och trösta och få honom att sätta ord på besvikelsen, för svaret blir tvärtom ett surt: "Jag vill inte vinna! Jag ska förlora! Jag ska bli sist i hela VÄRLDEN mamma!"
Till sist fick jag hålla fast honom för att dra på honom stövlarna. Han krängde hit och dit för att slippa. Eftersom jag själv är gravid och det gör ont att hålla honom stilla tappade jag taget - och han dunkade i huvudet i golvet. Det gjorde förstås ont, och han blev jätteledsen - men vid det laget var jag själv så irriterad att jag inte klarade av att trösta honom på studs.
Jag kan inte se någon slags systematik i det hela - frukosten kan ha varit hur trevlig som helst, jag kan ha tagit fram hans älsklingskläder, han kan få för sig att gömma sig ändå.
Jag har försökt prata med honom vid lugna tillfällen om hur jag vill att morgnarna ska se ut. Stundtals har tålamodet tagit slut och jag har blivit arg, låtsats vara på väg att gå etc. Det enda sättet att klara sig ur allt tjafs verkar vara att behålla lugnet, strunta i allt gnäll, hålla fast honom och klä på honom trots att han kränger och protesterar, men jag vill inte göra så, han är stor nog att klä sig själv, dessutom är jag gravid och orkar inte inte riktigt med det. Att låta honom gå ut halvklädd är också problematiskt av samma orsak - det gjorde jag ibland när det var varmt ute, då kunde jag klä på honom på vägen om han började frysa - men nu när jag är gravid vore det extremt jobbigt att stå vid vägrenen och krångla på honom en overall.
Är det någon som känner igen sig och har konstruktiva tips och råd?
