Separation, barn 1 och 4 år

Hej

Jag tycker det är jättetråkigt att ni går isär när barnen är så små. Jag skulle vilja fokusera lite mera på det. Är förhållandet destruktivt eller tråkigt? Är förhållandet destruktivt (svordomar, bråk varje dag, fula ord, etc.) så ska ni givetvis gå skilda vägar. Är det bara tråkigt (dålig kommunikation, brist på dynamik, för lite sex, kärlek, etc.) så tycker jag att ni ska jobba på det med en tredje part.

Jag tror inte att jag skulle göra slut bara pga att förhållandet är tråkigt när man har så små och fina barn.

Jag och barnens mor separerade när yngsta var 2 år.
Jag hade ALDRIG accepterat något annat än växelvis boende!
Varför tror du att du som mamma skulle vara viktigare än pappa för barnet?

Konkret förslag: kör växelvis, men byt var tredje dag.

Dina barn behöver sin pappa - lika mycket som sin mamma.

Läs i senaste vi föräldrar. Där står att det är en myt att barn bör bo huvudsakligen hos en förälder och att det missgynnar män eftersom kvinnan vanligtvis är den som får vårdnaden. Så mitt tips är att inte fatta ert beslut på lösa grunder.

Bra ide förutom att de i så fall bör byta ännu oftare för 1-åringens skull. Byte varje eller varannan dag (alltså maximalt två nätter på raken hos varje förälder).

Ps. Din attityd stinker. En förälder bör och ska acceptera det som är bäst för barnet. Visste du om att det finns barn som inte mår bra av växelvis boende?

Jag tror inte att min sambo vill vara ifrån barnen så länge och jag vill inte det heller, men jag vill att vi utgår ifrån barnens behov och inte våra egna. Det är ju inte barnen som valt att vi ska separera :(

Självklart behöver ett barn sin pappa lika mycket som sin mamma.

Nej vi ska inte gå på något särskilt utan vill gärna höra många olika synvinklar, erfarenheter och tips och framförallt vara öppna för vad som verkar funka just för våra barn.

Jag har oxå funderat på två nätter i taget..

Ang vårt förhållande så är det inte bara tråkigt, detta är våe sista utväg. Som jag skrev så har vi provat allt vi kan komma på. Min sambo vill inte gå på familjerådgivning och det får jag respektera.

Vi tjafsar väldigt mycket, har olika syn på hur ofta vi vill och "borde" ha sex (vilket är den största orsaken från min sambos sida), olika värderingar om det mesta, olika inställningar till vem som gör vad och borde göra vad. Vi blev tillsammans när vi var 17 och är idag 27 så vi har haft rätt lång tid på oss. Det har varit dåligt fram och tillbaka i ca 4 år. Det är så lång tid vi funderat på detta båda två, så det är ibgen impulsgrej. Det känns väldigt mycket som att vi är helt andra människor än vi var när vi blev tillsammans. Att vi växt ifrån varandra. Många gånger är vi båda två tveksamma till om vi är kära fortfarande.

Oj vilket "sammanträffande" att bäst för barnet antas per default vara att bo hos mamman....det stinker könsroller och fördomar om sånt.

Är din kommentar riktad till mig (du citerar mitt inlägg)? I så fall verkar du lida av paranoja.

Ingen paranoia här inte. :)

Däremot hävdar jag med emfas att mammor och pappor är lik viktiga som föräldrar. Och att det därför är eftersträvansvärt att barnen bor växelvis. :)

Lycka åt er alla!

Med bäst för barnet menas nog inte att det nödvändigtsvis måste bo mer hos mamman utan att man tar hänsyn till vad som är bäst för barnet oavsett var det bor. Växelvis boende och lika mycket på varje ställe är ju såklart det man som förälder vill allra helst men kanske inte passar alla barn. En del barn, kanske främst små barn, behöver ha tryggheten av att ha sitt "hem" på ett ställe (mamman eller pappan) men självklart träffa båda föräldrarna regelbundet.

Tack för alla svar! Fler som har erfarenheter att dela med sig av?

I mitt fall så körde vi veckovis vv redan från början när vi separerade. Barn 2, 7, 9 år. Lite långt för den yngsta, det löste vi genom att hälsa på på skolan/dagis, byta nån gång mitt i veckan ibland. Men i det stora hela så körde vi veckovis redan från start, och vad bäde jag och modern kan se så har det funkat bra för barnen.

Snarare så är själva bytena det jobbigaste för dem, så i framtiden kanske det blir tvåveckorsperioder.

Det viktigaste är självklart att barnens bästa står i centrum. Inte föräldrarnas behov av att t ex få känna sig som den viktigaste föräldern, eller nåt annat ovidkommande.

Är i precis samma sits.. Vi har också försökt allt inkl parterapi men nu ger vi upp. Ingen mår bra, barnen märker det såklart. Det är 5,5 och drygt 1,5..

Vi har dock turen och kan hyra en lgh i närheten som vi turas om att bo i och barnen bor kvar hemma hela tiden.

Kommer köra varannan dag i början sedan 2,2,3 nätter så att man får varannan helg med barnen.. Vi är dock bra vänner och helt överens men som kärlekspar är vi över. Det är en lättnad faktiskt.. Känner mig fri ärligt talat! Ser fram emot en natt i den andra lgh, få sova en hel natt, ingen som styr över mig..

Skriv gärna till mig, man behöver älta sånt här!

Håller med dig till fullo! Var tredje dag brukar man byta om barnen är under 4. Skulle aldrig acceptera att det var tex mamman som var huvudansvarig. Man ska inte använda barnen som slagträn i separationen eller som ekonomisk vinning

Nu måste jag fan!!! säga nåt i denna tråden! Ni pratar så fint om båda föräldrarnas rättigheter etc! Nån härinne själv som barn har haft växelvis boende ?

Det har jag! Nåt så fruktansvärt ska man leta länge efter! Vi har 2 underbara föräldrar inga konstigheter, närvarande kärleksfulla välfungerande förälder! Men att bo växelvis är så jobbigt! Min lillebror fick gå till psykolog, då det var en ganska stor påfrestning aldrig att ha ett HEM! Utan hela tiden ha 2!! Man han aldrig landa! När man väl hade landat skulle man börja förbereda att skulle till den andra föräldrar!

Skulle aldrig låta mina barn bo växelvis! Ett boende och hur mycket umgänge med den andra föräldern som helst!

Om nån hade frågat mig den gången om jag tyckte det va bra hade jag aldrig vågat säga annat än ja! För man vill ju va lojal mot sina föräldrar! Så alla fina undersökningen ger jag inte så mycket för! Barn är olika, så titta på ditt barn och gå på magkänslan. Sen kanske man får tänka om om det inte passer barnet! Men som vuxen i dag hade jag önskat att flera vuxna som har upplevt en separation skulle våga stå fram och säga vad dom tycker!

Både dom med växelvis boende och dom som har haft ett hem!!

Och själv har jag haft varannan vecka från 2 års ålder och haft det hur bra som helst. Det var ju en lyx att ha två hem. Fick dessutom springa hur mycket jag i princip ville mellan mina hem även om det inte var just den förälderns vecka. Min pappas hem var mitt hem även när han bodde utomlands och hyrde ut lägenheten till en vän.

Alla är vi olika. Denna tråd är gammal och förhoppningsvis lyckades TS och hennes ex hitta en bra lösning för just deras barn!

 Finns det ingen som helst möjlighet att ni flyttar isär men att ni bor nära varandra? Typ andra sidan vägen? Om ni bor i hus är det nog svårare med den grejen.

Sen så kom jag precis på en grej, den personen som ska flytta kan väl ta med sig barnens "rum" till det nya boendet? För då blir det tryggare för barnet med ett "nytt rum men ändå inte"? Barnen känner igen sina saker, sin säng, lampa, matta etc. Och den som stannar i det första boendet köper nya möbler och så blir det roligt för barnen, bara ett tips :)

Jag önskar dig/er Lycka till, din situationen är långt ifrån lätt men jag tycker att det låter som om ni verkligen bryr er om era barn och älskar de väldigt mycket. Tänk om alla föräldrar kunde resonera som ni gör vid en skilsmässa, då skulle de barnen som har föräldrar som går igenom samma sak må mycket bättre! Barn far mest illa i en skilsmässa pga av bråk och vårdnadstvister. Hur barnen kommer att må beror helt och hållet på hur de vuxna (föräldrarna) hantera det hela och huruvida de prioriterar barnen först och tänker på deras bästa i allt de gör, i varje lilla val ska det vara barnens bästa i åtanke, vilket ni har!

Det är klart att ens barn behöver båda sina föräldrar men enligt vissa studier(googla, orkar inte leta reda på dom nu) så kan det vara bra att bo mest hos en förälder och om hon precis varit mammaledig så kan ju det kanske vara en bra idé att 1-åringen bor mer hos henne. 

Vi separerade när vårt barn var ca 1½ och vi hade växelvis men bara ett par dagar i taget. Nu i efterhand ser vi hur det hade varit bäst om vårt barn bott lite mer hos mig ibörjan då jag varit hemma mest med henne. Det blev väldigt jobbigt för henne och hon är fortfarande väldigt mammig.
Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, jag tror det handlar mer om vem som ger barnet mest tid inte att mamman per automatik är bättre.

Men snälla du! Varför letar du upp en fyra ÅR gammal tråd för att skriva i?

Nu kommer som vanligt en massa att engagera sig i TS, trots att TS barn nu är fem och åtta år gamla, och frågan inte är aktuell längre.

Kort sagt: ge fan i att väcka upp gamla trådar som inte är aktuella längre.

Starta egen tråd istället.

Och vad fan spelar det för roll om man "väcker" en gammal tråd? Poängen med trådar är ju att sprida erfarenheter, och de erfarenheterna tappar inte värde bara för att de är några år gamla. Tvärtom är det idiotiskt att begrava trådar med flera olika perspektiv under ett ruttnande lager av tjafs, som ju tyvärr utgör merparten av alla inlägg på forum som detta.

Hej sur! Det som spelar roll är ju såklart att folk engagerar sig i TS (ja, det är faktiskt trådstartaren trådarna handlar om. Vill du ha mer generella råd så starta egen tråd).

Folk lägger ner tid och energi i onödan på att svara en person som för länge sedan löst sitt problem...

Tråkigt att du blev sur, men ge fasen i att väcka upp gamla trådar i fortsättningen!