Kritiserad inför att inte gå på begravning
Inför att en avgrund, ej biologisk släkting har gått bort så gjorde jag tidigt klart för diverse familjemedlemmar att jag inte ämnar gå på begravningen.
Dels för att jag tycker det är för jobbigt rent känslomässigt, den äger rum några timmar bort, dessutom har jag aldrig haft en bestående relation annat än tvång till den avlidne mer än att få hört hela mitt liv att jag är ivägen och borde skämmas över att jag är barn till just den människan under främst min barndom. Detta är inget jag tagit upp med någon familjemedlem, inte ens föräldrar eftersom jag vet att jag inte skulle bli trodd samt skulle få höra "nä, men hen skulle väl aldrig...... det där har du hittat på själv, du var bar ett barn".
Jo jag var bara ett barn, därför sitter det hårt och är oförglömligt.
En av mina föräldrar reagerade med att påtala vilken dålig människa jag var som inte tänkte gå på begravningen, jag hade ingen respekt för den döde, mina släktingar etc etc etc. Det rasade ur all världens smutskastning som enkom gick ut på att kritisera mig, vilket gjorde mig förvånad och mållös. Trots mina tappra försök till att förklara att jag inte kommer att må bra av att gå på begravningen, jag väljer hellre att avvika och ex tända ett ljus för den avlidna på närmsta kyrkogård.
Eskapaderna med personliga påhopp från diverse familjemedlemmar (främst föräldrar) fortsätter dock och idag bröt jag ihop totalt efter sista vändan.
Jag är allt annat än en egoistisk och respektslös människa vill jag tro och jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför detta och mina egna familjemedlemmar som väljer att hoppa på mig på detta sätt. Jag blir bara så ledsen och känner inte alls för att delta i en gemensam kommande jul. Jag förklarade ändock och markerade bestämt att respekt måste gå åt båda håll, inte enkom åt ett. Jag kan respektera att de tycker att det är ledsamt att jag inte inbefinner mig på begravningen men då måste också mina känslor respekteras, där jag känner att jag inte kommer att må bra på länge av att gå på den. Det är för mycket olust och obehag helt enkelt.
Jag känner främst en stor besvikelse, än mer sorg att bli behandlad på detta sätt av något som ex skulle vara min egen mamma (som också uttryckt sig mest taffligt och hårt). Jag får höra att jag är överkänslig och överreagerar, gör jag det? Är jag egoistisk?
Relationen till familjen är allt annat än bra och det känns som det ska mycket till för att det ska kunna bli bra även... Tilläggas bör även att jag är vuxen, dvs 30+.
Rådvill och ledsen.
