Mamman kanske startar en vårdnadstvist i framtiden ( Osäkert), vill ha svar och åsikter på hur jag ska göra för att skydda mig.
Hej! Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Jag känner mig just nu väldigt nere och nervig för jag vet inte vad som komma skall.
Jag och mitt ex blev tillsammans 2011, ett år senare så kom våran son till världen. Det gick väldigt snabbt och jag känner att inte mycket var genomtänkt. Med det så menar jag att det var med rätt person jag skaffade barn m.m, att skaffa min son var absolut det bästa som hänt mig så missförstå mig inte.
I början av 2014 så gjorde jag och mitt ex slut, och nu är hon tillsammans med en annan kille och ska snart få ett barn med honom. Hennes kille verkar jätte snäll och lugn, och min son tycker om honom och det är jag tacksam över, även fast det var svårt att acceptera att hon flyttade in med honom så snabbt efter vi gjorde slut, eftersom min son var ju där hälften av tiden med honom så snabbt efter de började träffas.
Lite om mig, jag är 22 år och heltidsstudent, inte mycket till inkomst men jag får det att gå runt. Jag ska börja på universitetet till sommaren då jag hade hoppat av gymnasiestudierna långt innan min son fanns. När han kom så valde jag såklart att ta upp studierna igen och att utbilda mig för att kunna försörja honom på ett bra och tryggt sätt. Jag funderar på att utbilda mig till matematiklärare eller till dagislärare. Jag har alltid tyckt om barn och haft lätt för dem, men samtidigt alltid älskat matematik också, så jag är inte säker än på vilket av dem det blir.
Mitt ex är snart 19 år, hon gör inte mycket. Hon på gravid, och hon har aldrig haft planer på att utbilda sig eller skaffa sig ett sätt att försörja sig på. Hon har alltid behövt luta sig på andra. Men jag vet att hon älskar våran son, och att vår sån älskar henne också, jag tror bara inte att hon är byggt mentalt för att klara av vardagliga saker såsom att hitta ett sätt att försörja sig på, och jag tror det har med hur hennes mamma var med henne under uppväxten. Jag är såklart ingen dr.phil, detta är en åsikt som bör tas med en extrem nypa salt.
Nu har jag gett en liten bakgrund till vilka vi är, och jag har försökt skrivit allt så svart på vitt som jag bara kunnat. Nu till problemet. Vi har honom 50% av tiden var och alltid haft sen vi gjorde slut (svårt och säga hur mycket vi hade honom var innan eftersom vi var med varandra största delen av tiden). Men hon har alltid fått underhållsbidrag, ifrån försäkringskassan (eftersom jag inte har någon inkomst utöver studiebidrag), även fast vi har honom hälften av tiden var. Jag har aldrig tänkt mycket på det då jag alltid trott att det är så det ska va, men jag pratade med min pappa om det idag och han sa direkt att jag måste ändra på det för om hon försöker dra upp en vårdnadstvist i framtiden så kommer det inte se bra ut för mig, för att hon har ensam vårdnad om hon har underhållsbidrag sa han. Och då ser det ut som jag aldrig har tagit hand om honom. Jag har alltid trott att vi har gemensam vårdnad för att efter min son föddes så skrev jag under papper för gemensam vårdnad. Är detta något som kan bli ett problem för mig under eventuell vårdnadstvist?
Jag vill absolut inte ha en vårdnadstvist även fast jag tycker att jag är en mycket bättre förälder än henne, för att jag vill verkligen att min son ska ha båda föräldrarna i sitt liv lika mycket, för jag tror att han behöver det, såsom alla andra barn, såvida båda föräldrarna är bra för barnen. Men utifall att hon tänker dra upp något sådant så vill jag vara beredd på det. Och om staten tror att hon varit ensam vårdnadshavare under hela hans liv så ser ju det inte speciellt bra ut för mig. Därför frågar jag här hur jag ska gå vidare med detta.
Jag tror att hon skulle kunna försöka ta bort vårdnaden ifrån mig för att jävlas om inte annat, eller för att hon tänker att hennes nya kille kan ta över papparollen för våran son. Hon är ingen person som tänker långsiktigt, eller tänker på någon annan än henne själv, hon tänker inte på vad som är bäst för våran son. Jag har en stark känsla att hon hade kunnat försökt tagit bort min son ifrån mig bara för att få mig att må dåligt. Jag vet att detta är en ganska konstig sak att skriva med tanke på att jag nyss sa att hon var en bra mamma. Men saken är den att jag vet inte längre vad jag ska tro, ibland är jag så osäker. Ibland är våran son jätte glad av att komma till henne, och ibland har han gråtit när jag har lämnat han och han har kramat mig i 3 minuter utan en paus och bett mig att inte gå. Det krossade mitt hjärta att behöva gå. Men hennes kommentar till varför han var så var att "jag bär han för mycket", det var hennes logiska förklaring till varför han grät så mycket när han skulle vara där och jag skulle gå. Jag bär honom knappt aldrig eftersom han är så stor nog att gå själv nu, men jag visar mycket kärlek, säger att jag älskar honom åtminstone 100 gånger om dagen, och kramar han och gosar med honom väldigt mycket. Det är bara sån jag är, jag visar väldigt mycket kärlek till min son och jag tycker inte det är något dåligt. Men hon säger konstant att jag inte tar ansvar över våran son, även fast jag ger han tak över huvudet, ger han alltid rena kläder på ryggen, har alltid ett rent och fräscht hem, alltid en bra balanserad kost, alltid hitta på saker med honom, går ut till lekparken eller på promenad, går till hans kompisar så han får leka med dem m.m. Köper alltid medicin till honom om han blir sjuk och så, jag skriker aldrig på honom och har aldrig i mitt liv gjort illa honom, och han mår alltid jätte bra när han är hos mig och han trivs väldigt mycket, det kan vilken person som helst se som har träffat honom med mig. Folk säger ofta det också till mig, att jag är bra med honom, folk som jag inte ens känner utan som bara ser oss ute hela tiden som kommer upp helt plötsligt och ger en sådan fin komplimang till mig. Det har hänt flera gånger. Men mitt ex säger att jag inte tar ansvar för att jag inte handlar blöjor för mina pengar, och jag förklarade för henne att: "vi har honom 50% av tiden var, och alla hans pengar kommer in på ditt konto, och hans pengar finns där för blöjor, tvättlappar, kläder m.m" och det är anledning nog för att jag inte ska behöva köpa blöjor och tvättlappar för mina pengar, för att det borde finnas nog med pengar för det ändå eftersom underhållsbidrag + barnbidrag = 2300 eller något tror jag. Jag handlar kläder till honom för mina pengar osv, men jag är inte gjord utav pengar och det hjälper ju min ekonomi om jag slipper köpa blöjor då, hon handlar ju blöjor som han ska ha hos henne ifrån dessa pengar, varför ska inte samma regel gälla mig då eftersom vi har honom 50% av tiden var? Hennes svar på den frågan var att "inga andra pappor gör så, du är den ända pappan jag vet som inte vill betala blöjor för sitt eget barn". Det var seriöst hennes svar, det går inte att hålla ett vettigt argument med henne, för hon kommer med sådana svar.
Jag vet inte riktigt vad jag skriver om längre, jag skriver detta väldigt frustrerad och orolig över vad som kommer att hända i framtiden. Jag vill verkligen inte förlora min son, jag hade inte kunnat levt utan honom. Jag skulle jätte gärna uppskatta information på hur jag ska göra med denna situation, angående underhållsbidraget som hon får. Är det så att staten då tror att hon är ensam vårdnadshavare? Jag måste reda upp detta så fort som möjligt isåfall så det finns legitima papper på att jag faktiskt har min son hälften av tiden så hon inte kan ljuga och säga något annat om hon skulle få för sig något dumt.
Jag ber om ursäkt om texten har driftat bort för mycket ifrån ämnet. Det var skönt att skriva av sig lite av frustrationen dock.
PS: Jag skriver i denna del av forumet då hon brukar läsa på detta forum och om hon ser mitt inlägg så kommer hon verkligen att bli tokig och risken att något strul kommer ökar då väldigt kraftigt.
