Det kommer inte attvi något syskon ????

Kan förstå hur du känner :(

Har en dotter på sex år. Har försökt att skaffa ett syskon i fyra år utan resultat.

Min sambo hittar hela tiden på undanflykter för att inte söka hjälp så jag börjar ge upp.

Vi fick också barn genom IVF år 2013, på tredje försöket. 41,5 år förstföderska. Nu försöker vi få ett syskon genom iVF och är inne på andra försöket. 42,5 år. Jag är rädd för att det inte heller blir något syskon.

Vi gick in i syskonförsöken med öppna ögon och med vetsskapen om att det kanske inte skulle lyckas. Det var ju så svårt att få till sonen. Ändå står jag här med så svåra känslor, är så djupt besviken och ledsen. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här ledsen, eftersom vi är så lyckliga för vårt barn som vi har.

Jag vet inte hur jag ska tänka för att komma vidare, har liksom fastnat. Mannen är obeveklig, han vill inte försöka mer. Det värsta är att han nog har rätt. Vi borde leva har och nu och njuta av livet istället. I nästan 10 år har vi längtat barn, det kanske är nog nu.

Hej, vi är i liknande sits. Fick en son genom IVF som nu är 2. Vi försökte med syskonförsök förra vintern och våren. Bestämde oss innan att endast försöka med de embryon vi hade i frysen och inga nya IVF. Blev gravid på ett av försöken men fick missfall. Trodde inte det skulle vara så jobbigt då vi nu hade ett barn men kände att man snabbt kom in i "samma tänk" som under tidigare behandlingar och att all fokus hamnade på att bli gravid. Var en sorg att inte bli gravid men vi har kunnat gå vidare och ser nu det positiva i att ha ett barn. Först och främst var det så skönt att vara klara med behandlingarna och veta att jag aldrig behöver genomgå detta igen. Tyckte det var så psykiskt jobbigt och är så skönt nu när vi inte försöker bli gravida och jag slipper bli ledsen när mensen kommer. Det som irriterar nu är när folk, i välmening, säger att det kanske händer ändå så ge inte upp hoppet. För mig har befrielsen varit att just ge upp hoppet och insett att det inte blir några fler barn. Vi gav direkt bort alla bebis saker (förutom några få jag inte kunde skiljas från) och var öppna med alla som frågade att det inte blir fler barn. Nu kan vi helt fokusera på vår underbara son och kan se det positiva i att vi kan lägga all tid och energi på honom. Han kommer alltid veta att det finns två personer som älskar honom mer än allt annat och gladeligen skulle ge sina liv för honom. Han, och vi, kommer troligare få bo i ett lugnare hem utan syskonbråk och avundsjuka etc. Helt enkelt fokuserar på allt det positiva med ett barn både för föräldrarna och barnet. Förstår att det kan vara jätte svårt men kan vara ett första steg att du och din partner pratar om det positiva med ert liv tillsammans med ert barn och på vilket sätt er situation är gynnsam för er. För mig hjälper det alltid att jämföra med hur jag mådde innan vi fick sonen. Jag är så otroligt mycket lyckligare idag och glömmer det inte då jag har vänner som tyvärr inte lyckats i kampen mot ofrivillig barnlöshet. Men tror också det är viktigt att tillåta sig att sörja emellanåt när längtan gör sig extra påmind. Vi har rätt att vara ledsna med men inte glömma att det viktigaste är de barn vi har och inte de vi inte lyckades få.