Rädd för bilar
Min treåriga kille hade en nära-ögat-situation med en backande bil när han cyklade hemma i vårt radhusområde för ungefär en månad sedan. Vi bor väldigt tryggt i en återvändsgränd, som har karaktären av en gårdsgata, så det är egentligen bara de som bor här som rör sig här med bil. Nästan alla som bor här har egna barn som leker och stojar här, så alla kör *väldigt* sakta. Det gjorde personen i den bil som började backa mot min son också, tack och lov, så han hann reagera med att slänga ifrån sig cykeln och springa därifrån. Jag fanns nära, men om bilen hade backat snabbt hade jag kanske inte hunnit fram. Jag trodde att chauffören var medveten om att det fanns ett barn på cykel bakom.
Efter detta har han varit väldigt rädd för bilar, i synnerhet när han har rört sig på cykel. Han får panik, skriker och springer in på närmaste tomt när en bil rör sig i närheten. (Vi har länge haft som regel att man ska gå in på närmaste tomt eller på områdets lekpats om det kommer en bil, så han har det handlingsmönstret). Det är ju bra att vara försiktig, det ska man vara, men han får verkligen panik när han ser eller hör en bil som rör på sig, även om den är långt borta och är på väg åt ett helt annat håll. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Man ska ju som sagt vara försiktig, men det är inte bra att vara så här rädd. Ska jag vänta på att det värsta går över med tiden, eller ska jag på något sätt ta tag i rädslan och försöka att aktivt bearbeta den tillsammans med min son?
Jag håller mig lugn när han får panik. Jag finns bredvid honom, pratar med honom och säger att han gör rätt som går in på en tomt, men att han inte behöver vara rädd. Detta har pågått i någon månad, utan att hans rädsla avtar.
Någon som har tips eller egna erfarenheter av liknande rädslor hos barn?
