Jag är inte alltid stark
Måste bara få gnälla lite för just nu känns det tungt.
Efter att ha gått genom livet med vedermödor som andra sitter jag nu i en situation som jag inte riktigt klarar av att hantera. Jag blev för ett par år sedan ensam efter ett plötsligt dödsfall. Bestämde mig då för att jag på något sätt skulle klara av även detta, vilket jag också gjort, en dag i taget. Efter ett långt förhållande har min självkänsla och mitt självförtroende vuxit sig starkt och jag är väl en person som står med båda fötterna på jorden.
Människorna runt mig har nu på något sätt fått för sig att jag kan klara av ALLT, även att vara någon sorts psykolog eller problemlösare när de själva inte kan klara av det. Folk säger att de är imponerade av mig, men förstår de inte att jag kämpar med näbbar och klor för att klara allting själv nu, hålla allting flytande, hålla masken för att inte visa det som krackelerat.
Fast jag talar om att även jag kan vara svag, känna mig villrådig, inte ha svar på allt. -Nej, så kan du inte säga för du är ju så STARK. Vad f-n vet dem? Jag känner mig lika svag som vem som helst som inte har läget under kontroll, snälla, låt mig vara svag ibland.
Idag känns det visset, men imorgon är en annan dag, en bättre dag, den bästa på länge, eller hur?
