Labil sambo
Hej allesammans!
Känner för att skiva av mig och höra andras synpunkter och tips om hur ni skulle lösa/tackla situationen om ni vore i min sits.
Jag och sambon fick barn för 11 veckor sedan. Allt var relativt bra till en början. Nu senaste 2 månaderna har hon varit extra svinig.
Fakta tjejen: arbetslös i 4 år, gått hemma, drack fre,lör,ons innan barnet graviditeten.
Jag: heltidsarbete, extrajobbar på helger, äger hus, bil, dricker sällan.
Hon har alltid varit lat men nu börjar t.o.m jag bli sur. Vi har planerat tillsammans att jag skall ta barnet direkt efter jobbet från 17.30-23.30 mån-fre, sedan skall jag ta barnet från 07.00-22.00 fre-måndag. Jag har då med barnet till jobbet på helgerna ( har möjlighet till det)
Tjejen har barnet från kl 2300-17.30 vardagar och 22.00-07.00 helger.
Övrig tid spelar hon dataspel, sover eller fördriver tiden.
Hon har gormat o gastat att hon är som en ensamstående, att jag inte hjälper till, kan ibland glömma en talrik mat på vardagsrumsbordet och det blir hus i helvete. Vi turas om att laga mat. Hon sätter igång diskmaskinen, och tvättar i vår tvätt.
Igår tex kom jag hem från jobbet kl 22,15 och var svintrött. Jag ligger oftast i eget rum nu i början för att iaf får 7 timmars sömn innan jobben. Hon drog sig kvar vid dataspelet i "mitt" rum fram tills kl 02.00 fast jag höll på att somna vid 00.00. Hon sa då jo men snälla lite till jag har flyt nu, jag tar henne längre imorgon bitti till kl 10.00. Okej tänkte jag de är väl lugnt då så jag hinner vila lite innan jag ska iväg och jobba ett monsterpass på 12-14 timmar (gör vi snitt 1/månad) då kommer hon likt förbannat in med vårat barn vid 07.45 på morgonen!! Trött som fan va man. Frågade vad hon höll på med och hon gorma o gasta att hon minsan inte sovit ett skit och att jag gott kunde ta henne. Jag tjafsa tillbaka och sa att hon likväl kunde flytta (som hon själv sagt att hon velat göra tidigare) om hon inte kan hålla vad hon lovat.
Kan tillägga att hon äter antidepressiva och är labil som fasen :/
Hon tjafsar fan jämt , som om att det vore kul. Pallar snart inte mera, orkar inte kämpa för henne längre. Jag ler lite inombords när säger att hon skall flytta.. det är inte normalt att känna så!! Har knappt lust att åka hem efter jobbet för jag vet vad som väntar. Orkar inte ta dagens sista energi för att bråka mer. Samma jävla visa varje dag.
Problemet är att jag inte vill att vårat barn skall hamna i kläm men just nu anser jag det vara värre.
Funderar starkt på att be henne flytta, vet dock inte hur pass snabbt soc kan ordna henne en lgh? Vart hon skall bo, sin mor, syster eller bror? Hur pass lång tid anser ni vara rimligt att ge henne uppskov till för att hinna ordna boende? 1 månad, 2 ?
Vi kommer ha delad vårdnad men hon hotar jämnt med att hon skall ta barnet, jämt ! Jag: stadig ekonomi, fast jobb, extrajobb, hus, bil . Hon: varit på akutpsyk, arbetslös sen flera år, ingen bostad, plugg, jobb.
Gissar på att hon ej kan få hela vårdnaden om barnet då. Jag är en bra far och barnet har även en superbra farmor som konstant ställer upp.
Skall inom några dagar på familjerådgivning, vilket jag bokat och fått övertala henne till att gå på. Likaså med att hennes mediciner som hennes mor o syster tjatat på henne att gå o ordna nya.
Jag orkar snart inte dra detta gigantiska lass längre, är sjukt tungt!
Hade ni accepterat detta beteende av eran respektive?
