Hur gör ni?

Varför skaffade du barn med en människa syn inte klarar av att uppfostra sitt första barn?

Pratade ni aldrig om dåliga beteenden innan eller har allt kommit efter att ni fick barn?

Eller är det egentligen bara din syn på hur ett barn ska vara som är annorlunda?

Min kille kan bli lite småstött ibland när jag klagar på hur hans barn beter sig, men jag brukar ha bra argument och då inser han ju att jag har rätt.

En normal förälder vill ju liksom att barnen ska vara trevliga och väluppfostrade.

Har ni ett gemensamt barn, eller finns det bara i tanken än så länge?

Gemensamt barn i skolåldern. Ja nu är det tydligen skillnad vad man säger och hur man handlar.

Min man är så förskräckligt rädd att gå i klinch med sitt äldsta barn.

Barnet får ett nej som sedan blir ett ja. Barnet far med osanning eller tystnad och min man märker ingenting. Vad då? Det hörde inte jag, det såg inte jag osv

Nu tycker barnet att denne ej ska lyssna på mig och jag ska inte lägga mig i.

Tro 17 det. Superbra med två föräldrar som är i koma när det gäller att se o höra. Det finns ständigt bortförklaringar och felet ligger mest hos alla andra.

Ja jag vet att det inte är barnets fel från början men denne är inte dummare än att den utnyttjar situationen.

Man är bästis om man får ett ja o medhåll man vänder ryggen till o blir iskall om man får. Motstånd.

Har du nåt exempel? Allt som har med ert hushåll och påverkan på ditt barn har du visst med att göra.

Sen vi fick gemensamma barn märks det att jag ställer krav på dem också men viss skillnad blir det.

Jag menar i det stora hela.

Hjälp i hemmet, sköta skolan, kunna tala om vad man gör när man är ute på kvällarna (inget förhör) utan vanligt sitta o prata o bry sig om samtal, hyfs mot omgivning o mot oss i familjen mm

Nu finns det massor av fler exempel att ta upp plus att det inte alltid brister i allt.

Känslan av att någon bara glider runt utan krav och ställer någon krav som ej faller i smaken så struntar man i det helt enkelt utan efterföljder.

Jag gissar att du sagt din mening gällande hur du vill ha det i er familj? Oavsett anledning till att pappan inte lever så spelar ju ingen roll. Kontentan är densamma. Ska du leva med honom får du dras med beteendet. Ja du kan uppfostra barnen olika men tyvärr så ser ju ditt barn hur det andra barnet gör och tar till viss del efter dåliga (i dina ögon då) beteenden. Har det likadant men vi har inga gemensam utan egna barn båda två. Vi har pratat tusen gånger och han lyssnar och säger att det jag säger är vettigt men gör ändå som han alltid gör mot sina barn. Jag kan bara välja på att stanna kvar och acceptera det eller lämna. Kommer aldrig gå att förändra detta för då hade det redan hänt. Antagligen vill han göra som han gör men vågar inte säga det till mig.

Kommer antagligen lämna för jag vägrar att min 9-åring ska bli helt söndercurlad. Min sambo springer före och efter sina barn och passar upp dem dygnet runt. Han är deras slav. De kan inte ens ta ett glas vatten utan skriker på pappa så att han måste avbryta det han gör för att ge dom det dom skriker efter. Han kan duscha men hoppar ut för att ge dom en penna tex. Mina barn tycker då att det är orättvist att de måste göra saker själv och blir sura på mig.

Kan det verkligen stämma att mannen avbryter sitt duschande för att ge barnen en penna?

Du skriver att mannen antagligen vill göra som han själv vill, men inte "vågar" säga det till dig.Vad är han rädd för?

Oj så illa är det inte här.

Då hade jag nog fått fnatt. Men nästan det är istället så att ordet NEJ ändras till ja.

Eller annars säger man ja på saker man inte tycker är ett ja egentligen med ordet du får stå för allt sen. Menas= du får ta ansvar över handlingen men jag tycker att det är helfel.

Kanske skulle jag också ha svårt för ett nej om jag haft vv eller vh?

Kanske jag skulle bli förbannad över om någon annan lade sig i saker omkring mitt barn om det vore någon annan än pappan?

Men att stå o bara se på är frustrerande.

Kan släppa den biten kanske men då lär gemensamma bli likadan.

Separerar vi så kommer gemensamma ändå leva i livet utan gränser o lär sig lyssna på någon annan än sig själv

Hur gammalt är barnet?

Ja, i själva verket gör det ingen skillnad för ditt barn om ni separerar eller ej. Dels så kanske du kommer få svårt att säga nej när du bara har ditt barn varannan vecka eller varannan helg, dels kommer barnet ändå ta efter sitt äldre syskon eftersom ditt barn kommer växa upp med det syskonet halvtid/varannan helg.

Vi har inget gemensamt barn (som tur är), men jag förstår frustrationen. Min sambo har ett vuxet barn här hemma som inte klarar av att göra någonting. Alla Nej blir till Ja. Barnet lånar pengar så gott som dagligen (även av mig nån gång) men betalar självklart aldrig tillbaka. Lever i sitt rum på pizza och dataspel.
Men jag bryr mig inte det minsta, inte mitt barn = inte mina bekymmer!

Får nog tänka som du.

Det är kört. Får försöka tänka att barnet inte är 100% fel.

Hoppas att gemensamma tar efter de positiva sidorna också.

Jag får lära mig att ta på mig de mörka glasögonen o hänvisa till föräldrarna hela tiden.

Som det är nu så får jag ut för allt.

Vet att jag fått ut för allt som har varit också.

Ganska sorgligt egentligen hur man kan få för uppväxt. Jag,mamma o pappa har alltid rätt.

Blir det något så är det alla andras fel.

Vända situationen så till milda grad så att felet vänds mot någon annan.

Häromdagen var det ett märke på köksbänken som inte gick att få bort. Sambon blev sur och frågade vad jag hade gjort. Jag svarade att jag inte ens varit hemma på dagen så jag är helt oskyldig.
Han fortsatte dock att tjata om vad JAG hade gjort, vad det var för märke m.m.

Till slut sa jag att det måste vara "barnet", då tystande sambon bara. Tror du han frågade barnet vad som hade hänt? Nejdå, barnet är alltid oskyldigt och kan ju bli ledsen i ögat. Plötsligt var märket no big deal. Suck!

Barnet får precis allt den pekar på och det stör mig, så oerhört bortskämd och gör inget vettigt öht.

Men som sagt - på med de mörka glasögonen och ägna dig åt dig själv och ditt barn istället - det är enda sättet att stå ut.

Blir alldeles....precis detta kunde hända hos oss också.

Plus att bonus har mamma såklart. Får man inte medhåll här så ringer man åker eller smsar mamma o får ego boost.

Börjar tycka att detta känns mer o mer olustigt om jag ska vara ärlig. Ska jag bara hålla med och säga ja till allt för att det inte ska bli Antarktis i vårt hem?

Och vad får mamman höra för sanning? Mynten har ju oftast två sidor.

Vet att jag har fel och att jag kan bli arg men frågan är om mamman får reda på vad som är grunden till allt?

Jag tycker du ska försöka agera gås och bara låta det rinna av dig. Du kommer inte kunna förändra varken föräldrar eller barnet.

Min bonus har nästan ingen kontakt med sin mamma längre. Bonus valde att flytta till oss så fort jag hade flyttat in. Vet inte riktigt varför, men då ville plötsligt bonus bo här från att ha bott med sin mamma under de senaste 10 åren (sen föräldrarna skiljdes).

Du har så rätt!!!