Söker folk som använt sig av/ funderar på att använda sig av spermadonation

Hej! Jag plussade i lördags. Gjort IVF med donerade spermier. Känns som det självklaraste i världen. Mannen har dock vetat om att han förmodligen inte hade fungerande spermier relaterat till hans cancerbehandling. Vilket jag vetat sedan vi blev ihop för 8år sedan. Efter att ha försökt att få barn sedan 5år tillbaka så är vi nu upp över öronen lyckliga och förväntansfulla! Det gäller bara att bearbeta tanken. Vi kommer vara öppna gentimot barnet och familj+vänner många vet redan om att vi kommer använda oss av spermiedonator, absolut inget att skämma för!!

Åh vad skönt med svar från någon i samma sits. Grattis till plusset! Jättefint att den hjälpen finns. Vet ju att det inte är något att skämmas för jag är bara så otroligt rädd för att barnet inte kommer att ta det bra... Jag har väldigt stark relation med min pappa och kan inte föreställa mig hur det skulle vara om jag visste att han inte var min biologiska pappa. Har så otroligt många och säkert väldigt dumma tankar just nu.... Hur gick dina tankar i början? Var donation ett självklart val redan från början för er?

Eftersom vi vetat det så länge så var vi redan där framme i tankarna när det visade sig att vi behövde ställa oss i donationskön. Så det har känns väldigt "normalt" haha.

om man är öppen gentimot barnet från start så tror jag inte det kommer bli några problem..om man själv är trygg i situationen. Det finns ingen annan "biologisk pappa" då det bara är en som kan vara pappa till barnet så är det din man, donatorn är en donator liksom en donator som donerar en njure eller vad som helst, donatorn kommer dock ha en genetisk koppling till barnet men ingenting annat. =)

Och det är bara barnet som kan ta kontakt med donatorn inte vi som föräldrar. Klart ditt blivande barn också kan få en tajt relation med sin pappa, som är din man såklart=) men såklart så kanske nyfikenheten kommer om vilka likheter barnet fått från donatorn, å då är det vår uppgift som föräldrar att stötta barnet i det. Tror givetvis på en helt annan reaktion om man berättar för barnet i tonåren, då blir nog det hela mer problematiskt

Bra inställning... Skulle det bli donator för oss skulle jag absolut berätta redan från början. Just nu kan jag inte låta bli att titta på andra pappor som har barn och tänka att det biologiska band som finns där inte kommer finnas i vår familj... Det gör så ont... Jag känner att jag måste ha en bra inställning till det själv om jag ska kunna avdramatisera detta för eventuella barn. Hur tänker ni med syskon sen? Jag är redan långt fram i tiden i mina tankar... Jag är rädd för att det inte ska ta sig på ett visst antal försök att inte heller syskonen kommer att bli biologiska...

Jag vill nog inte använda ordet "biologisk" i detta sammanhang, trots att jag vet att man pratar om den biologiska mamman och pappan i adoptionssammanhang så skulle jag ändå inte vilja säga att vårt barn inte kommer ha något biologiskt band med min man. Givetvis kommer vårt barn och min man ha ett biologiskt band för det är vårt barn och absolut ingen annans, vi har fått ta emot donerade spermier (vilken gåva!) Och vårt barn kommer ha en uppsättning genetiska celler som donatorn och vissa likheter, men det är fortfarande min man som är biologisk pappa enligt mig, kommer rätta släkt och vänner om de pratar om donatorn som den "biologiska pappan" det var som kuratorn sa en donator är en donator. Om ditt barn får en donerad njure så är det väl fortfarande ditt barn? Den person som donerat njuren har väl ingen koppling till barnet då?

Vi har berättat men tyckt det varit jobbigt att våra familjer vetat om NÄR vi varit under behanlingen då det blir så många frågor om hur man mår osv.

I sverige har man ju bara rätt till "ett" barn, om man nu ens får det.. så vi som gör donation och inte får möjlighet till embryon i frysen måste söka sig utomlands då endast universitets sjukhusen i sverige får hantera donerade ägg/spermier. Och de har långa köer att de inte tar emot för syskonförsök. Nu har vi sån tur att vi faktiskt har hela 5st embryon kvar i frysen (å vi vet ju ännu inte om vi lyckas med denna pågående graviditeten) men om vi lyckas så har vi chans till "helsyskon" men får givetvis betala för det själva

Ska ta med mig kommentaren "om barnet får en ny njure, är det inte ditt barn då?". I mitt huvud är det självklart att barnet fortfarande är ditt. Även om jag känner att det är annorlunda med en spermie. Men sådana kommentarer är de jag ska samla på hög och hoppas att jag en dag kan känna att det är ok med en donator. Jag är nog helt enkelt alldeles för oerfaren när det gäller det här med donator. Känner ingen runt om och inte heller någon som jag pratar med vet någon som donerat. Skulle så gärna vilja träffa en familj som använt sig av donerade spermier för att lättare ta in. Kostnad har jag inte ens funderat på... Inte kommit så långt än. Men vad betalar man för spermiedonation med insättning och allt runt om?

Ja men det blir ju så att man blir påläst på ämnet och då blir det snarare att man stör sig på folk som pratar om donatorn som den "biologiska pappan"..men då måste jag ju bara fram och undervisa, inget att att bli arg på då man ju vet att folk inte känner till detta, därmot blir jag riktigt arg när media skriver FEL.. För de som når ut till många människor måste ju ha rätt information!

De sägs att många kom till genom spermiedonation på 70talet men dessa barn vet ju inte om de eftersom föräldrarna inte berättat (gäller de flesta) i sverige säger man ju att barnen har rätt till att veta i mogen ålder, kan inte förstå de som inte berättar, varför skämmas? Vi vill ju snarare informera barnet om att det inte är självklarhet att bli gravid eftersom vi själva haft mycket svårt.

i Sverige blir du ju remitterad vi fick köa 1.5år till spermiedonation. Vi betalar medicinen 2200kr/år (högkostnadsskydd) och patientavgifter 200kr per besök då det är Landstingsfinanierat. Men om vi nu lyckas å ska använda våra frysta embryo till syskonförsök så kostar det 10-15000kr per insättning. 3pack vanlig IVF ligger väl ca på 60000kr annars men som sagt så kan ju vi bara gå till universitetssjukhus eller utomlands! =/

Jag bloggar förresten om du vill följa? Skicka ett meddelande till mig så får du adressen

Grattis till graviditeten PiOmiO, hoppas allt går bra. GoC: Ang. Kostnad för insemination och alla kringkostnader, i Danmark kostar ett försök ca 7000 för öppen donator, något billigare med anonym donator. Sen tillkommer kostnader för resa, mat o ev. nattlogi och kanske ultraljud som behöver göras innan + ev. mediciner+ ägglossningstester. Jag tror jag o sambon betalade nånstans mellan 10-12 tusen för vårt första försök, då sov vi 1 natt på hotell också + åkte med bil tur och retur till stockholm (bensinpengar, broavgift mellan sverige och danmark, parkeringsavgifter gick på ca 2000). Man kan få tillbaka pengar från Försäkringskassan om man har rätt till vården i Sverige, kravet är då att man först träffar en kurator som jobbar med denna typ av frågor och att hen godkänner en som lämplig. Vet inte om man får tillbaka för kringkostnader men för behandlingen ska man få det i alla fall vad jag vet.

Jag har ett helt underbart barn på 2,5 år som blev till med både donerade ägg och spermier. Det är absolut inget vi tänker på och hon är så galet lik mig och min man i sättet, talet och mimiken så det finns ingen tvekan om vilka som är föräldrarna. Jag har bara fantastiska erfarenheter av den här vägen till barn.

Det vi har gjort är att välja öppna donatorer och vi kommer vara mycket öppna med vårt barn om donationen och resan vi gjorde för att få barn. Vi kan redan nu prata om det trots att barnet är för litet för att förstå, men jag vill inte att det någonsin ska upplevas som en hemlighet eller ett avslöjande. Som jag har förstått det så är det bästa botemedlet mot att barnet ska ha negativa tankar om donationen eller grubbla för mycket på sitt genetiska ursprung.

Åh jag förstår, vilken gåva att få barn fast man egebtligen inte kan. Min största rädsla är att barnen ska som också enligt forskning, känna en stor sorg och saknad... Är det något du tror ert barn kan uppleva? (förlåt för konstiga tankar och funderingar men jag känner att jag måste fråga allt för att kunna ta ett beslut)