Tillbaka på ruta ett igen

Nu har vi tagit upp kampen om att försöka få ett syskon igen! Vår dotter är 3 år o på dessa tre år har vi blivit gravida en gång med frysåterföring som blev tidigt mf...och gjort två hela ivf:er som slutat i precis nada...båda gångerna...ingen bebbe och inga frysägg =,( ...så nu är vi tillbaka på ruta ett igen! Vi tänker oss tre försök till MAX o sen får det vara tror vi....behandlingarna är jobbiga för mig med mycket smärta efter äggplocken o för att inte tala om det känslomässiga! Vi har babyboom omkring oss o verkligen ALLA våra vänner har fått ett syskon nu...vår dotter har börjat säga att hon minsann vill ha en egen bäbis o mysa med...mitt hjärta brister tusen gånger om när hon säger så o jag får svälja hårt många gånger gör att inte visa henne det! Vi är rätt öppna med att vi har svårt att få barn, på gott o ont och vår dotter kom också till med IVF! Många väljer att säga " ja men ni har ju S iaf" vet att det är i all välmening och för att det är svårt att finna ord som kan lindra så klart...men alltså den frasen stör mig o jag kan bli förbannad fast jag VET att det inte är så de menar. Men liksom...har jag inte rätt att vilja längta efter ett syskon för att jag har svårt att få barn, bara för att vi kämpat oss till en dotter så ska vi vara extra nöjda o glada eller?! Alltså fan va ont detta gör och fan vad vi vill få bli föräldrar en andra gång! Nu vet man ju liksom vad man får...o jag vill ha en till liten unge att älska så som vi älskar vår S...känner mig sååå ensam! Någon mer därute som kämpar??? Kanske vi kan hejja på varandra att orka lite till?? Det behöver jag nu...over and out/ A

Nu har vi ganska skilda situationer, och vi har nog backat förbi ruta ett. Men känner igen känslan av att man ska vara glad för de man har och att man inte riktigt har rätt att längta efter ett till barn.

Vi blev gravida med vårt lilla pyre på första försöket, och tänkte att det här kommer inte bli några problem med syskon (vi ville ha sex barn). Sen fick jag sammandragningar i vecka 29 och fick värkstoppande dropp men hon kom några dagar senare ändå. Det blev infektion i mitt snitt och det ledde till att bland annat livmodern opererades bort.

Hon har mått prima från dag ett, jag blev riktigt dålig och inom vård ett halvår. Nu har jag varit hemma några månader och fått njuta av vår underbara bebis. Har accepterat att jag inte kommer kunna bli gravid igen, sörjt lite men har förhoppningar om framtiden (surrogat, adoption). Dock känns det som folk runtomkring anser att vi ska vara nöjda med att vi fick vår tjej iaf, i och med allt. Jag tycker det är en väldigt konstig tanke, att det skulle vara en motsättning mellan att uppskatta sitt barn som är här och att längta efter fler. Klart jag kan känna båda känslorna!

Skönt att ni känner att ni kan vara öppna, det gör att omgivningen inte sårar lika mkt omedvetet. Vi är också öppna med vår situation. Ta hand om er, och ni älskar ju och uppskattar ert barn precis lika mkt även om ni vill ha ett syskon!

Tillbaka på ruta ett igen

INNEHÅLL