Är 15 år och ensambarn - Fråga vad ni vill!

Hej, varför är du ett ensambarn? Vill du berätta om din situation?

Min pappa skulle doktorera när han fick mig, han var stressad och var jättesträng med att han skulle ha ett barn. Mamma ville ha fler men pappa ville inte. Älskar båda mina föräldrar, men är sur på att de gjorde så.

Önskar du att du fått syskon?

Ja, det är ofta ensamt att bara vara själv. Tex på familjesemestrar och så blir det ofta jättetråkigt.

Hur tror du att vara ensambarn har format dig? Menar främst interaktion med barn och nu ungdomar i din egen ålder. Hur var du som liten blyg, självständig, efterhängsen? Hur mycket tror du dina föräldrar har ansträngt sig för att du ska få vänner? Varför ligger tråden under familjehem?

1. Jag är inte blyg eller efterhängsen. Jag klarar mig på min egen hand, skämtar, osv, men när jag var elva var jag mentalt 10 år mognare än min klass, så jag har svårt att hitta bästa vänner i min ålder. Jag är motsatsen till blyg, uttåtriktad, men ser saker på ett vuxnare, i ett större (eller ibland mindre) perspektiv än andra i min ålder.

2. Tråden ligger i Familjehem för att det är ju hemma man är ensambarn. I skolan är jag med andra, där anser jag mig vara ett barn utan syskon, men ensam är jag när jag är hemma.

Kul att höra lite om hur det är att vara enda barnet. Jag och min man kommer nog nöja oss med barnet vi har. Om du orkar får du gärna skriva vad du tycker att vi föräldrar som har ett barn ska tänka på, kul med en ung människas perspektiv. Familjehem är ju när man är placerad hos en annan familj, typ fosterhem.

Följer. Är själ ett patetiskt ensambarn ;)

Oj, ber om ursäkt för missuppfattningen av trådplaceringen... Jaja, spelar inte så stor roll ändå.

Om ni ska ha ett barn så rekomenderar jag starkt ett djur som sälskap, jag har inte det och det är tråkigt och ensamt.

Skäm inte bort barnet!!! Det är det viktigaste!! Även om ni har mer pengar att satsa på barnet när ni bara har ett barn, så skäm inte bort ungen! Lär h*n i tidig ålder om konflikter, så att h*n är redo för att ungar är taskiga mot varandra, något jag inte var. Jag var väldigt känslig från F-3, och i femman fick jag en depression så efter det så har jag ju förstått, men det tog ju alldelles för lång tid. Låt h*n träffa andra barn så att h*n inte blir osocial. Det är nog mina bästa tips.

Tack snälla du som delar med dig! Hoppas du får ett bra liv med mycket kärlek och glädje, du låter så insiktsfull för att vara så ung. Lycka till och tack än en gång!

Vill du också kanske dela med dig?

Här: www.familjeliv.se/forum/thread/73349396-ensambarn-eller-ni-med-ensambarn-saknar-man-syskon  har jag skrivit lite om mina tankar.

Klokt och insiktsfullt. 

Hur är din idealsemester?
Känner du dig ensam på vardagarna?

Min idealsemester skulle vara som de semestrarna jag har haft, bara att det skulle vara kul att dela det med någon mer. På våra semestrar så gör vi mest vuxengrejer, mina föräldrar förstår inte att det blir tråkigt för mig, speciellt när jag inte har någon att klaga med, eller någon att bli arg på på semestrarna. När mina föräldrar går bort (dör) så kommer ju plötsligt jag vara den enda som vet något om min barndom, och våra semestrar och allt det där. Vem ska jag sitta och vara nostalgisk med?

Jag känner mig ensam på vardagarna, ja. Det är ganska tråkigt eftersom att mina föräldrar jobbar sent för det mesta. Jaja, jag lever. Det går ganska bra, jag är van vid att det är så, så det känns inte så konstigt eller tråkigt egentligen, men jag tänker att det skulle vara roligare om jag hade någon att prata med.