Ett pco-trolls tankar

Hej!

Nu har jag äntligen tagit steget och blivit medlem. Tidigare har jag varit en flitig läsare i ungefär ett år, sen jag och min sambo bestämde oss för att försöka skaffa barn ("händer det så händer det"). I början läste jag trådar om graviditetssymptom och hade förstås alla symptom varje månad, men mensen fortsatte komma. Vi började försöka ännu mer aktivt i våras men ändå "hände" det aldrig.

Övergick så småningom till att läsa trådar om svårigheter att få barn. Min menscykel varierar mellan ca 28 och 38 dagar (med extremfall åt båda hållen), jag har inte perfekt hy (även om jag inte skulle säga att jag har acne) och jag lägger lite väl mycket tid på hårborttagning (dock inte i ansiktet). Började därför misstänka pcos och gick till en privat gynekolog i fredags. Han bekräftade misstankarna efter ordinär undersökning och ultraljud. Eftersom jag var förberedd på svaret kom det inte som någon chock. Det som däremot gjorde mig ledsen var att jag inte hade haft någon ägglossning, trots att jag veckan innan hade både de typiska flytningarna och värk på ena sidan. Jag trodde att jag åtminstone kunde lita på så tydliga signaler, men om jag inte kan det... ja, då kändes det plötsligt kört.

Gynekologen föreslog att jag och sambon ställer oss i kö för utredning inom landstinget, vilket vi ska göra. Han erbjöd sig också att behandla mig med Pergotime i väntan på det, och som jag förstod det utan att min sambo behöver lämna spermaprov innan. Jag vet inte hur vi ska ställa oss till det? Vi vill ju förstås bara komma igång, men samtidigt är det ju onödigt att genomgå det OM det skulle vara något fel på min sambo. Hur har ni andra gjort?

Kan också tillägga att jag började med lchf för drygt tre veckor sen eftersom jag läst att det kan hjälpa. Är dock normalviktig, men märker att minsta lilla kilo lägger sig runt buken. Hittills känner jag mig mindre uppblåst med lchf och jag tror att humörsvängningarna har dämpats också. Ett annat roligt tillägg är att gynekologen frågade om jag "är i branschen" eftersom jag var så insatt. Kan bara tacka familjeliv för det!

Känner att det är lätt att tappa hoppet om att det någonsin kommer bli min tur. Efter allt jag läst (och känt igen mig i) om ökad behåring, bukfetma, akne, manlig kroppsbyggnad osv kan jag också känna mig som ett riktigt troll ibland, trots att jag tidigare kunnat se mig som attraktiv. Samtidigt tror jag att jag har ägglossning vissa månader (då jag får mer pms-besvär) och försöker hålla hoppet uppe. Jag hoppas att det finns fler i samma situation som vill prata om det, tror att det skulle hjälpa mycket.