Snart ett år sedan

Sitter med tårar som rinner ner för kinderna och läser om mammor som förlorat sina barn, som dött i magen, och som lider och sörjer och som undrar om smärtan någonsin kommer gå över. Precis där var jag för nästan ett år sedan. Jag förlorade min lilla ängel som dog i magen v. 19. Jag minns den dagen både som om det var igår och som att det hände för så länge sedan att det inte ens har hänt.. Jag har aldrig, och trodde aldrig om mig själv att jag kunde skrika så högt, och så mycket, rakt ut av sorg och chock!
Närmaste tiden efter detta är lite luddigt, jag grät mycket och ofta, planerade begravning och kom sakta men säkert tillbaka till vardagen. Sorgen har Alltid funnits där, bara mindre påtaglig, vissa dagar har jag blivit mer påmind om vad jag förlorat, andra dagar har varit fulla av lycka.
Nu när det snart gått ett år, så känner jag, ju närmare dagen D jag kommer att den där tomheten, sorgen och paniken kommer tillbaka. Jag trodde någonstans att det hade "gått över", men oj så fel jag hade. Tårarna gömmer sig bakom ögonlocket och bröstet innehåller ett stort hål.. Så varför läser jag då om andra som går igenom allt det svåra? Varför plågar jag mig själv? Plågan finns alltid där, och att läsa om andra änglabarn gör att jag känner att jag inte är ensam, ensam i min sorg, fastän jag vet att jag inte är ensam. Missförstå mig rätt, jag är inte olycklig, jag är glad, jag trivs med mitt jobb, jag älskar min familj, jag är frisk och har personer runt om mig som bryr sig.. Men det saknas något, någon. Min lilla Love som föddes 25 augusti 2013, alldeles, alldeles för tidigt!