Snart 37 år och fortfarande ingen bäbis..

Om du så gärna vill få barn, gör en privat utredning och om det skulle hjälpa åk sen utomlands för ivf med donerade spermier. Förstår att det känns tungt att vara barnlös, 37 är inte så gammalt, jag fick mitt barn vid 38 års ålder.

Lycka till!

Jag tror inte min kärlek skulle uppskatta om jag använde någon annans spermier än hans. Men det var ett fint förslag.  

Det kommer dröja 2-3 år innan vi kommer vända oss till en klinik och det är något som vi båda känner är en bra tidsram för oss. Eftersom vi inte varit ihop tillräckligt länge ännu för att skaffa barn just nu.

Men trots det så finns min längtan alltid där och blir värre för varje år som går. Så jag var inte ute efter lösningar utan känner mig ganska ensam när det kommer till mina problem och upplevelser. Jag har ingen att prata med om det och ingen kan på riktigt förstå hur det känns. Dom har ju trots allt lyckats även om det tagit lång tid, det har inte jag. Det är svårt att förklara hur jag känner för det kan låta så fel ibland.

När jag pratar med andra så försöker dom alltid muntra upp mig och då kan jag vissa gånger bli otroligt irriterad fast jag vet att dom menar väl och när jag berättar för honom hur jag känner får han dåligt samvete och känner det som att vi måste skaffa barn på en gång. Så ja.. Jag känner mig otroligt ensam och har inte alltid nån jag kan bolla tankar och känslor med. Någon som förstår och som kan ta mina känsloutbrott på rätt sätt. Det var mycket därför jag skrev den här tråden.

Inte för att låta pessemistisk och försöka muntra upp dig, men har du funderat på adoption? Är det något du skulle kunna tänka dig? Självklart är det inte samma sak som ett eget barn, men det är ett barn iaf? Som nödlösning alltså om det verkligen inte funkar. Men du har ju gott om tid, finns ju massor som föder barn när de nästan är 50 så du har gott om tid!

Jag tycker inte det låter pessimistiskt. Efter alla dessa år anser jag inte att några förslag är dumma. Men det är just det efter alla dessa år och med en underbar omgivning har jag fått dom flesta råd som går att få. *Tacksam* Så det är inte andra lösningar jag är ute efter.

Jag kommer att prova alla vägar som går för att få ett barn. Jag är till och med öppen för att om det inte alls blir av att ta emot fosterbarn. För mig är inte längre ett biologiskt barn det viktigaste utan det är helt enkelt att få ta del av ett barns uppväxt, älska det och hjälpa den bli en stark och självständig vuxen. Att få leva med ett barn i mitt liv och hem. Att ha en familj med alla dom underbara och mindre underbara tingen som inträffar.

Till och med morgonstressen med en barns tjurighet/morgontrötthet är något jag längtar efter. Jag längtar helt enkelt efter allt som har med en familj att göra.

Jag måste säga att det är otroligt fint av er att ta en liten stund av er dag för att skriva i min tråd. Sånt gör mig glad, när andra bryr sig. :)

Om ni tänker vänta 2-3 år innan ni söker hjälp på en klinik så tror jag att det är bra att du redan nu är öppen för t ex äggdonation. Om det är dina ägg som spökar (behöver det ju naturligtvis inte vara) så är det en väldig skillnad på att vara 37 och 40. Om du blivit 40 finns igen chans till vare sig ivf eller äd via landstinget heller om ni behöver det utan då är det privat vård som gäller. Den är ju oftast jättebra så inget negativt i sig men däremot dyrt. Ivf kan ni göra i Sverige men äd blir utomlands. Nu låter jag kanske väldigt krass men detta är något jag lärt mig the hard way Och är du öppen för adoption, ställ dig i kö redan nu så har ni chans att adoptera om några år utifall att det skulle vara ett alternativ! Önskar dig lycka till när det väl är dags! Kram

Åh, så glad jag blev över ditt svar! Äntligen någon som förstår vad jag går igenom!

Jag får ofta höra det klämkäcka "Men du är ju inte så gammal". Och då vill jag sätta mig och gråta. Jag har försökt skaffa barn sen jag var 18½ år så det är inte så bara för mig. Mina ägg har ett bäst-före-datum.. 40 år är gränsen för att få gratis hjälp och i oktober är det 3 år innan den möjligheten försvinner..

Vad skönt det kändes att nån skrev som upplevt saker "the hard way" för du formulerade dig på ett sätt som ingen annan gjort. Alla dom saker du räknade upp är dom sakerna som mal i mig hela tiden. Ingen förstår min tidspress och "panik". Jag försöker förklara svårigheterna som finns med ingen förstår och drar alltid upp solskenshistorier dom sett, läst eller hört om. Men alla får inte vara med om dom..

Jag har varit öppen för äggdonation sen jag hörde talas om det när jag var 25. Jag visste tidigt att jag inte var som andra kvinnor. Min omgivning protesterade högt ända fram tills för nått år sen, då insåg dom också att jag kanske inte kan få barn på naturligt sätt.

Jag har gjort ett vul och läkaren berättade för mig att det såg bra ut. Min livmoder är helt utan ärr och kan bära på ett barn utan problem, jag har många fina äggfickor och släpper oftast 2 ägg i månaden så jag är otroligt fertil. (Det lätt helt sjukt i mina öron när läkaren kallade mig överfertil..)

Så enligt läkarvården ska jag kunna bära på ett barn iaf. Jag kan bara inte bli gravid naturligt. Det kan ju bero på igenväxta äggledare eller nått annat. Men åren går och snart har tiden gått för fort om man säger så.. 

Oh vilken tur! Var rädd att jag var lite för krass, va bra att du tog det på rätt sätt Om du gärna vill ha barn så tror jag inte att det skadar att ha en liten plan även om ni inte är redo båda två ännu. Det är ju jättebra om du kollat med vul på äggstockar och livmoder. Om jag var du skulle jag även kolla de vanligaste proverna bara för att få en indikation om hur saker och ting ligger till. T ex fsh, amh och tsh. De två första säger nåt om din fertilitet och äggstocksreserv och den andra om sköldkörteln. Ligger tsh för högt t ex så kan det ju vara så enkelt som att du behöver medicin för att kunna bli gravid och då behöver man medicinera en tid innan det öht är möjligt att bli gravid. Gör man en riktig utredning så ingår ju fler prover plus spolning av äggledare men det här skulle iaf ge en liten indikation. Ett tips är också att när ni väl bestämt er för att försöka. Sök hjälp med en riktig utredning med en gång. Vänta inte 6-12 månader (man brukar rek att man försökt 6 mån om man närmar sig 40). Om ni gör den privat kostar det nån tusenlapp men då brukar det inte vara nån väntetid. Kram

Ursäkta, jag trodde du var singel! Håller helt med i vad " villsågärna" skriver. Sök hjälp direkt när ni vill försöka få barn, vänta inte. Förstår din längtan!

Hej Marleo

Jag gillar redan din personlighet efter att ha läst din text. Du verkar vara en väldigt känslosam och empatisk tjej. Jag har inte så mycket mer att säga än det du redan vet och det som andra sagt här. Förstår att det är jobbigt. Jag är en man på 31 år, jag och min sambo har en son som heter Joel på 3.5 år. Han är vårt allt så jag förstår den smärtan du går igenom.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer få uppleva känslan av att bli förälder en vacker dag. Men du, vänta inte för länge. Det är det enda rådet jag kan ge dig.