Vänjer man sig nångång med partnerns barn?

Mitt tips: Spring!
Det kommer bara bli värre och värre och värre och värre......sen kommer du vakna upp efter några år och få panik och bli förbannad över att du slösat bort all din tid på något som inte var värt det 
Man tror alltid att "Nej det kommer inte hända mig, vi har ett speciellt band och blah blah blah..."
Kärleken gör en blind - kom ihåg det!

Vad trodde du skulle hända när du valde en man/kvinna med barn sen innan? Trodde du denna människa skulle ta dig i första hand hela tiden? Det ÄR SÅ att leva med en "begagnad" partner med barn sen innan. Vänj dig eller gå vidare i livet. Barnen kommer ALLTID finnas där.

Har du gjort samma resa? Vande du dig inte? Ångrar du ditt beslut att lämna ifall du gjorde det?

Jag trodde inte det skulle vara så jobbigt och att det skulle innebära noll tid ensam med min partner. Trodde att det skulle gå bra och att vi skulle bli en familj. Nu känns det bara jobbigt och tungt och något som jag inte alls velat ha....Jag saknar friheten och glädjen i livet som man har utan barn.

Det är så i en familj. Tiden finns inte alltid. Man får vara glad och tacksam över den tid man hinner få tillsammans. Barn tar plats och har all rätt att göra det. Du får lära dig att acceptera och tillsammans med din partner finna lösningar som är bra för er alla. Annars ska du nog gå. Barn märker mer ön vad man tror. Lycka till :)

De allra flesta har ingen aning om hur det är att leva med barn innan man testar på för första gången. Det går inte att föreställa sig på förhand hur mycket tid och energi de små liven slukar.

De enda som kanske har en mer realistisk bild av det är de som levt väldigt nära någon annan man med, typ sin ensamstående syster som man stöttat eller fått sladdsyskon innan man hunnit flytta hemifrån.

Lite egentid med sin partner är ju viktigt oavsett om man har barn tillsammans eller om bara ena parten har barn sedan tidigare. Prata med din man, se över ert "schema" och se om ni kan få till lite egentid. Det gör nog er båda gott hur fina & underbara barnen än må vara! man får inte glömma bort totalt att vara älskande partners också bara för att det finns barn med i bilden (och ibland får man verkligen kämpa hårt för att få tiden att räcka till, men vill båda parter och går in för det så kan det mesta fixas för att hålla lågan vid liv).

Det låter som helt vanliga barn, barn är ju precis så som du beskriver att dina styvbarn är, men det blir svårare att hantera situationen när det inte är dina egna barn. Det blir nog några hundår, men barnen blir ju äldre de också, fram till dess är det bästa du kan göra är nog att prata med din kille och se om ni kan få till ett "hemmaliv" som passar både honom, barnen och dig. Och du i din tur kanske kan ta för dig mer på annat sätt, kanske göra lite grann på egen hand då och då så att du får lite andrum & återhämtning när barnen är hemma hos er? Tex ett träningspass på gymet en timme eller två på kvällen? Nu vet jag inte hur gamla barnen är, men medan de ser på tv kanske du och din man kan rensa blomrabatten eller någonting annat "måste" tillsammans för att få lite tid för er själva eller kanske ta en kvällspromenad på tu man hand.

Det är modigt att dig att ha valt en partner som redan har barn sedan tidigare (även om du kanske inte var medveten om hur livet med en partner med barn skulle bli i realiteten) men jag tror det kommer kunna ordna sig för både dig, mannen och barnen ifråga bara ni arbetar tillsammans mot målet:)

Problemet är att jag inte upplever oss som en familj. För mig är min partner min familj. Barnen känns som "utomstående" för mig. Såklart är de partnerns familj. Och denna är bara glad att vi gör saker tillsammans medans jag tycker det är tröttsamt och tråkigt. I början var det roligare då det var nytt men nu tycker jag inte det är roligt längre. Det gör mig ledsen att känna så. Jag skulle gärna känna att det är trevligt och roligt och att vi är en familj.

såklart det kan vara jobbigt att kastas in i en familj men det går alltid att förändra det och göra det bättre och få allt att fungera.  Det handlar ofta bara om inställningen man själv har och kommunikation mellan dig själv och partnern. 

Om du ändå gick in i förhållandet med inställningen att du ville göra det hela till en familj så har du ändå kommit en bra bit på väg.  Det gäller bara för dig att se bortom dina egna romantiska tankar om hur en familj ser ut. 

Er familj är garanterat ingen skillnad mot övriga familjer, hade det här varit dina egna barn hade det nog sett lika stormigt ut ändå , det ÄR ett helt företag att åka på semester med barn även om det är sina egna.   Det gäller bara att hitta lösningar på det som uppstår. 

Att ha en familj är aldrig att följa en manual , den manualen skriver man själv.   

Att ha barn är att vara ständigt upptagen och det är oavsett om det är mina egna eller min mans barn.  Det där med fritid och egentid, det är begränsat

och även om man har barn på halvtid så är man alltid förälder. Det är alltid något som måste fixas , donas och hållas koll på.  

Ja just det har jag märkt. Och konstaterat hur mycket jag värderar min frihet och min fritid, ensamtid med mig själv och med min partner. Det visste jag inte innan och det gör att jag funderar hur och om man står ut? Även om min partner tar allt ansvar för barnen så påverkar det ju mig att han alltid är upptagen med barnen.