Av någon anledning som jag inte vill ange här fick jag som pappa ta det hela ansvaret för barnet från ca 1 års ålder. Så här i efterhand minns jag det som dom bästa åren i mitt liv. Både dagis och soc var klippan som man alltid kunde lita på. Men nu snackar vi sent nittiotal. Hur det ser ut i dag? Hur vet jag inte ens om jag var ensam `Men hur har någon annan ensam pappa blivit bemött (finns sådana ens längre?) av våra myndigheter?
Jag har haft mitt barn på heltid i 4 år nu. Har aldrig haft något problem med skola och myndigheter. Tvärtom upplever jag att jag till och med haft lite fördel att vara man när det gäller kontakt i skola/ fritids.
Tyvärr är det fortfarande inte helt "acceptabelt" att var man och ensamstående heltidsförälder, men det negativa bemötandet kommer från andra föräldrar och inte från myndigheter.
Jag är boendeförälder till två barn i tidiga skolåldern, de bor varannan helg hos mamman.
Nu har jag inte haft någon direkt myndighetskontakt, men om man räknar förskola/fritids/skola håller jag med om att man snarare kan ha en liten fördel att vara ensamstående pappa.
De fördomar jag har stött på är inte riktade mot mig utan mot mamman som har barnen mindre tid. Då drar folk ofta väldigt förhastade slutsatser.
Jag i egenskap av pappa är övertygad att jag inte skulle få samma negativa misstänksamhet riktad mot mig om våra roller vore omvända.