Rätt eller fel?

Jag har levt ensam med min dotter i princip helt och hållet sedan hon föddes. Nu har jag träffat en kille som själv är pappa till 2 barn. Han har en problematisk relation till sina barn mkt pga olika syn på barnuppfostran mellan exet och honom, men det finns svek och mycket skit i deras förflutna som också fortsätter att förstöra för dem. Jag har tyvärr i princip ingen kontakt med min dotters pappa, det beror på att vi inte kan kommunicera och att han numera lever med en annan kvinna och hennes 2 barn.. alltså brist på tid och ork, han bor dessutom utomlands vilket också bidragit till att försvåra en relation mellan min dotter och hennes pappa. Nu till mina problem...jag har i mycket varit min dotters vän samtidigt som jag också är hennes mamma och förebild på så sätt.. min kille tycker jag gör fel med min dotter och kan inte acceptera att jag inte riktigt orkat vara konsekvent alla gånger och att det tyvärr bidragit till att jag inte riktigt fått rutinerna att fungera kring min dotter med förskola, mat och sömn.... Det hänger ihop med att jag själv har tampats med depressioner och känt mig ensam svag och inte stark.. som man så felaktigt brukar påstå. Jag undrar varför han istället för att säga att jag inte kan skapa trygghet för oss så vi kan vara en familj, kan hjälpa mig i min föräldraroll och med det att vara konsekvent i min uppfostran av min dotter. Jag tänker själv att det okej att inse att man inte är stark ensam och faktiskt behöver vara två föräldrar som delar på ansvaret om barnen och kan stå enade bakom regler och gränssättning för barnen? Varför är det så viktigt för honom att jag kan visa att jag klarar allt det själv innan han kan dela sin tillvaro med mig? Skapar man inte en relation med trygghet och förtroende tillsammans?
Snälla kommentera gärna för att dela med er av era egna erfarenheter och kanske ge mig råd i hur jag ska göra i denna situation.

TPF